Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renässansrörelser på modernt språk utom Italien - Frankrikes litteratur - Rabelais
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
djupsinniga utredningar. Du begär ett råd av oss, säger den ena:
“Känner du dig plågad i din kropp av köttets anfäktelse?“
“Högeligen min fader, hoppas ni inte tar illa upp.“ —
“Ingalunda. Men har Gud i denna strid förlänat dig
återhållsamhetens särskilda nåd och gåva?“ — “Nej, det har
han visst inte.“ — “Gift dig då min vän, ty det är bättre
att gifta sig än att brinna i åtråns eld.“ — “Det där kallar
jag att tala som en galant karl, rätt fram utan alla
krumbukter. Stor tack, vördade fader. Jag skall gifta mig, det
är alldeles säkert, och snart skall det ske.“ Men skall hans
hustru också förbliva honom trogen — det är den stora
frågan, och efter den långa diskussionen förblir Panurge lika
obeslutsam som före dess början.
Panurge är således minst av allt något sedligt mönster.
Tvärtom har han de flesta laster, och värst av allt: han är
hjärtinnerligen belåten med att äga dem och känner alls icke
något behov av att bli en bättre människa. Och likväl är
han älskad och omtyckt icke blott av Pantagruel och dennes
sällskap, utan också av oss, även om vi icke kunna säga
oss varför. Jag skall heller icke söka giva någon
djupsinnig förklaring, men en sak vill jag dock påpeka: med alla
sina fel är Panurge likväl en mycket god fransman, liksom
Falstaff är en god engelsman. Mer än de flesta andra äger
han en äkta esprit gaulois, han är Renard i en ny form,
fableauernas glade, unge klerk, nära släkting till Pathelin,
och framför allt: han är glädjen själv med förmåga att göra
också andra glada. Det var detta, som Rabelais älskade
hos honom. Själv var han ingen Panurge, hans
temperament var vida rikare och bredare, men Panurge
representerade dock en sida hos hans väsen, han trivdes gärna i
hans sällskap, liksom prins Harry i Sir Johns, och det är
därför som Rabelais förlåtit honom så oändligen mycket.
Rabelais’ stora roman är således en bland den franska
litteraturens originellaste skapelser, vilket icke hindrar, att
han, liksom Shakspere och Molière, fått en mängd uppslag
från olika håll. Framför allt har han fått dylika från
Lukianos, som var en av humanisternas älsklingsförfattare, och
särskilt känner man igen dennes Sanna Historier. Men även
från Pulci har han rönt intryck och ännu mer från
Theofilo Folengo, vilken skapat prototypen för Panurge. Men
dessa lån beröra ej det väsentliga i denna diktskapelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
