Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renässansrörelser på modernt språk utom Italien - Frankrikes litteratur - Margareta av Navarra och Marot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
impulserna från den bibliska poesien. Hans mest bekanta
arbete är väl hans psalmöversättning, som blev den
calvinska kyrkans. Men icke heller här kunde han få fram den
äkta psalmklangen, utan skrev snarare, i enlighet med sin
naturell, bibliska visor, som kunde sjungas av hovets damer
till då populära melodier. Mest har han nog påverkats av
den franska folkpoesien, och det var han, som utgav den
viktigaste upplagan av Villons dikter. Det betydande ligger
också mindre i dessa olika impulser än i det sätt, på vilket han
omsatte dem. Och häri är han onekligen en renässansskald,
ty i motsats till rhétoriqueurerna lyckas han dock lägga in
något av sin personlighet i dikten. Huvuddraget hos honom
är esprit, och ibland har han något av Villons ystra
gaminlynne, ehuru visserligen utan de gripande molltonerna i detta.
Han var uppfostrad vid Frans I:s hov, här kände han sig
hemma, och det var åt tonen vid detta hov, som han gav
ett uttryck. Han var kvick och elegant och ägde förmågan
att på ett älskvärt sätt säga just ingenting. Detta är kanske
icke mycket för en poet, men det var i varje fall något nytt,
och hans betydelse ligger däri, att han skapat en dikt, som
var frigjord både från medeltidens skolastik och från dess
borgerliga skråmässighet. Hans poesi var dock en poesi med
hovmannens värja vid sidan. Och hans bästa dikter fyllas
icke blott av esprit, utan ock av något mera, kanske icke
hjärta, men dock behag, och det är denna blandning av
verklig grace och esprit, som gör honom till en bland den
moderna franska poesiens grundläggare. Faguet har
träffande jämfört honom med La Fontaine. Skillnaden i
begåvning är stor, men de äro samma andas barn. Liksom
La Fontaine är han blott poet, utan något praktiskt
förstånd, utan känsla för ett värdigt uppträdande, nyckfull och
vagabond, utan elevation i tankar och känslor, men likväl
en konstnär och en fransk konstnär, graciös och kvick, med
en utpräglad fransk stilkänsla, “un orfèvre en langue
française“, redan med denna underbara förmåga att prägnant
och åskådligt uttrycka en tanke. Störst är han därför i
epigrammet.
Samtiden kände också, att denne personligen så litet
respektingivande vagabond gjort en verkligt ny insats, och för
några decennier blev han också huvudmannen för den “skola“,
mot vilken plejaden sedermera vände sig. Den förnämsta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
