Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renässansrörelser på modernt språk utom Italien - Spaniens litteratur - Den picareska romanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i hans hem, där hon bäddar hans säng och lagar hans mat.
Onda tungor, som aldrig hava någon ro, prata väl och påstå,
att hustrun före äktenskapet haft tre barn, och misstyda
även hennes goda förhållande till pastorn. Men denne hade
mycket vist sagt till Lazarillo: “den, som lyssnar till folks
prat, får aldrig någon lugn stund. Din hustru kommer hit
i all ära, säg därför intet åt henne och tänk blott på dig
själv, d. v. s. din fördel.“ Det rådet lade han på minnet.
Och så, slutar Lazarillo sin biografi, leva vi alla tre
tillsammans i den hjärtligaste endräkt.
Härmed hade den picareska romanen fått sin form. Den
förblev även sedermera vanligen en jag-roman, i vilken
hjälten själv skildrar sitt liv, och liksom i Lazarillo börjar
den med hjältens barndom. Han är en “picaro“, en skälm,
men utan egentlig illvilja, snarare blott med ett gott huvud,
en oförvillad blick och en allt mera utvecklad förmåga att
slå sig fram i livet, utan att vara särdeles nogräknad om
medlen. Sådan var Figaros stamfader — en i det hela
ganska älskvärd företeelse. Intresset för hans liv anknyter
sig ej till de äventyr, han upplever. Dessa äro alldeles
alldagliga och ej vidare spännande eller invecklade; i detta
fall är den picareska romanen av en helt annan art än
Amadis och Diana. Utan huvudvikten lägges i stället på
skildringen av olika karaktärer och miljöer, och just därför
togs en dyfik picaro till huvudfiguren, en observatör, som
övergick från den ene till den andre och därför kunde i
grund studera och skildra typer ur samhällets alla olika
lager. Det är denna typ- och miljöskildring, som är det
väsentliga för den picareska romanen, både under antiken
och under modern tid; någon enhetlig, samlad handling
finnes icke, utan blott en följd av fristående episoder, som
bindas samman genom den gemensamma hjälten. Därför
kunna också Don Quijote och Pickwickklubben sägas i det
väsentliga vara picareska romaner.
Varifrån har nu författaren fått detta geniala uppslag?
Medeltiden saknade ju icke en realistisk berättelse, men
fableauen skildrade en enstaka händelse och avsåg aldrig
en målning av hela det samtida samhället i dess olika facer.
Och detsamma kan sägas om renässansnovellen. Ej heller
denna har den picareska romanens biografiska uppställning,
och hjälten är ej el picaro, utan än den ene, än den andre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
