Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renässansrörelser på modernt språk utom Italien - Spaniens litteratur - Dramat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Såsom den forste spanska dramatikern räknade man förut
Juan del Encina, men tydligen blott av det skälet att hans
stycken voro de äldsta bevarade. I sak skilja dessa sig
dock föga från de rena medeltidsdramerna; det nya hos dem
är blott, att Encina här tagit intryck från Vergilius’ ekloger,
så att hans jul- och påskdramer därför i viss mån hava
karaktären av herdaspel; andra stycken äro rena herdaspel
och erinra något om Polizianos Orfeo. Dessa sista och mera
dramatiska spel skrevos ock i Rom, där Encina blivit musiker
i det påvliga kapellet. Men i denna riktning utvecklades
icke det spanska dramat.
Ej heller portugisen Gril Vicente, vars stycken skrevos
mellan 1502 och 1536, går utanför medeltiden, ehuru hans
religiösa spel förete samma egendomliga blandning av klassisk
mytologi, pastoral, burlesk och kristna allegorier, som sedan
går igen i den spanska barocken. Hans comedias äro snarast
profanmysterier, ännu mycket primitiva, men de hava fått en
viss spansk karaktär genom införandet av clownen, här
kallad Parvo, som sedan under namn av Gracioso skulle
komma att spela en så stor roll inom det spanska dramat.
Denna böjelse för burlesken synes emellertid hava varit ett
utmärkande drag även för medeltidens spanska drama, ty
redan i konung Alfonsos lag, Siete Partidas, från mitten av
1200-talet, förbjudes att uppföra “juegos de escarnios“
(gyckelspel) i kyrkorna, och i alla de äldre spanska dramerna
upptaga dessa clownerier det största utrymmet.
Det mest betydande av Gil Vicentes författarskap torde
också vara hans rena farser. Den franska farsen, liksom
den engelska och den tyska, hade varit ett ganska dramatiskt
folkskämt, åtminstone så till vida, att den innehållit en
verklig handling. Men däremot hade den ej avsett att
giva någon miljöbild. Den spanska är föga dramatisk, men
vill däremot teckna en miljö, en situation eller vissa folktyper.
Den har naturligtvis ej något historiskt samband med de
antika mimerna, men den påminner likväl mycket starkt
om dem, om Theokritos’ Adoniazusai och Herodas’
mimiiamber. Här hava vi otvivelaktigt ett spanskt drag, ty
samma smak återfinna vi i Lazarillo de Tormes, vars olika
episoder nästan göra intryck av en serie dylika farser,
omskrivna till berättelser. I varje fall kommer detta drag,
som förmodligen funnits redan i medeltidens farser, fram i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
