Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renässansrörelser på modernt språk utom Italien - Spaniens litteratur - Dramat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
redan känna (I s. 278). Aquilano älskar Felicina, dotter till
konungen av Leon, men hon döljer ännu sin böjelse. Efter
ett möte i trädgården skadar Aquilano sig och lägges på
sjukbädden, men en skicklig läkare upptäcker hans lidelse
för prinsessan, konungen anser sin ära skymfad och vill
avrätta den djärve, men denne avslöjar sig nu såsom en
konungason från Ungern, och det hela slutar därför med
ett bröllop.
Det tyckes hava dröjt något, innan Naharros stycken
tilldragit sig någon större uppmärksamhet i Spanien, ty först
på 1550-talet fick han där några efterföljare, först Lope
de Rueda, en hantverkare i Sevilla, som övergick till att
bli yrkesskådespelare och även författare. Av Cervantes
och andra ansågs han såsom den egentlige grundläggaren
av det spanska dramat, och med en viss rätt, så obetydliga
hans stycken än i och för sig äro. I varje fall voro hans
dramer ytterst populära. Av hans comedias äro Comedia
de los Engãnos och Eufemia de mest bekanta. I det
sistnämnda stycket har han behandlat ett italienskt novellmotiv,
som erinrar om såväl Mycket väsen för ingenting som
Cymbeline och handlar om en oskyldigt förtalad dam. Men
utförandet är mycket naivt, och överskådligheten störes hela
tiden av de infogade clown-scenerna. Bättre är Comedia
de los Engãnos, där han bearbetat en italiensk komedi av
Piccolomini. Stycket är ur en synpunkt ganska intressant,
enär det inbjuder till en jämförelse. Samma ämne behandlas
nämligen såväl av Bibbiena i dennes komedi Calandria som
av Shakspere i Trettondagsaftonen. I dramatiskt avseende
står Ruedas stycke oändligen efter dessa, det är barnsligt
otympligt, utan någon psykologi och utan den poesi, som
Shakspere förmått kasta över hjältinnans person. Det är
händelserna, som intressera Rueda, ej karaktärerna, som för
Shakspere var det väsentliga. Men av den djupa osedlighet,
som utmärker den italienska komedien, finnes här ej ett
spår, och det är betecknande, att spanjorerna i detta fall
aldrig togo några intryck från italienarna.
Samma inflytande från italienarne märka vi hos hans
efterföljare Juan de Timoneda, vars Comedia Cornelia är en
efterbildning av Ariostos Negromante. Men denna italienska
skola tillhör endast det spanska dramats barndomstid, och
då vi åter möta det, omkring 1580, står det på fullt nationell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
