Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Inledning - Vetenskapen - Astronomien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men även inom vetenskapen dröjde det, innan den nya
teorien kunde tränga igenom, och den följande store
astronomen, Tyge Brahe, var dess motståndare, ehuru visserligen
på vetenskapliga grunder. Han ägde icke Kopernicus’
divinatoriska snille, men han hade i rikt mått den äkta
vetenskapsmannens känsla för betydelsen av en noggrann och
förutsättningslös undersökning. Han nekade ej, att de fem
planeterna (utom månen) rörde sig kring solen, men å den
andra sidan höll han före, att såväl månen som solen med dess
planeter rörde sig kring jorden, ty i annat fall skulle
fixstjärnorna te sig olika, allt efter som de sågos från olika
punkter av jordens förmodade bana. För att bevisa sin
sats påbörjade han en omsorgsfull kartläggning av hela
fixstjärnhimmeln. Resultatet blev, att inga förändringar i
denna kunde iakttagas under olika årstider. Denna
invändning vederlades likväl av den tredje store astronomen,
Johannes Kepler, som tillika var en av den vetenskapliga
matematikens och optikens grundläggare. Han påpekade, att
avståndet mellan jorden och fixstjärnorna är så oerhört stort,
att en förändring av deras läge ej kan från jorden iakttagas,
och vidare lyckades han, delvis med stöd av Brahes
observationer, visa, att planeterna ej rörde sig i cirklar kring
solen, utan i elipser. Genom dessa noggranna matematiska
beräkningar av planetbanorna kan Kepler, rent
vetenskapligt sett, kanske snarare än Kopernicus betecknas såsom den
moderna astronomiens grundläggare, och i varje fall anses
han hava givit det vetenskapliga beviset för Kopernicus’
teori. Fullständigt skedde detta först genom Newton.
Ungefär samtidig med Kepler (1571—1630) var Galileo
Galilei (1564—1642), som genom en mängd betydande
upptäckter ytterligare förde astronomien och den
vetenskapliga fysiken framåt. Särskilt viktiga voro de av honom
först konstruerade mikroskopet och teleskopet, genom vilket
senare Jupiters månar kunde iakttagas. Men Galileis
ryktbarhet hos den stora allmänheten och även i kulturens historia
anknyter sig kanske mindre till dessa upptäckter än därtill,
att han blev en av den nya vetenskapliga forskningens
martyrer.
Han var en entusiastisk anhängare av det Kopernicanska
systemet, en svuren fiende till den av både protestanter och
katoliker hyllade aristotelismen, och i ett 1613 publicerat brev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
