Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Inledning - Vetenskapen - Filosofien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utbildade. Det var detta system, som förelästes vid deras
seminarier, av vilka Collegium romanum och Collegium
germanicum i Rom voro de förnämsta. Men till Aristoteles
anslöto sig ock lutheranerna. Efter de första livfyllda
kampåren föll man här tillbaka i medeltidens skolastik. I början
av sin bana hade väl Luther uppträtt såsom en bestämd
fiende till Aristoteles och den aristoteliska filosofien:
“Aristoteles förhåller sig till teologien såsom mörkret till ljuset“.
Men genom Melanchthon påverkades han i motsatt riktning.
I kampen mot Rom och sekterna hade denne funnit en viss
filosofisk ståndpunkt nödvändig. Epikureerna voro gudlösa,
stoikerna fatalister, Platon heretisk och vacklande, och endast
Aristoteles’ lära kunde förenas med kristendomens, ehuru
den naturligtvis måste renas från skolastikens slagg och
omtolkas i kristlig riktning. På så sätt blev Aristoteles
rättrogen lutheran, liksom han under medeltiden varit rättrogen
katolik, och skolastiken hade således i en ny form vänt
tillbaka. Men även medeltidens tyska mystik fortlevde under
denna tid, och det var i den, som protestantismens
fromhetsliv sökte en tillflykt undan dogmatiken. Denna mystik,
särskilt den, som framträdde hos Jacob Böhme (1575—1624),
blev icke utan betydelse för den följande tyska
spekulationen, då med nyromantiken och Schelling medeltiden på sätt
och vis återuppstod ur sin grav.
De nya riktningarna inom filosofien vände sig alla mot
Aristoteles. Men av dem var det endast en, som vid
universiteten lyckades tillkämpa sig en ställning, och det var
ramismen. Denna framträdde såsom en kristnad platonism
och hade sina främsta representanter i spanjoren Ludovicus
Vives (1492—1540) och fransmannen Petrus Ramus
(1515—1572). Den förre hade ärft humanismens hat mot
skolastiken, särskilt mot dess ofruktbara begreppslek, och han
yrkade därför på en ny dialektik i anslutning till retoriken.
Denna tanke, som vidare utvecklades av Ramus, var ej ny
och hade faktiskt tillämpats av alla de äldre humanisterna,
som voro vida mera retoriker än logiker. Nytt var däremot
Vives’ anfall på Aristoteles’ naturvetenskapliga ståndpunkt,
hans yrkande på en fri och av auktoritet obunden
forskning, på iakttagelser i stället för metafysiska hugskott, ty
naturen lärde man ej känna genom tomma spekulationer,
utan blott genom observation och experiment. Vad särskilt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
