Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Inledning - Vetenskapen - Filosofien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i detta psykologiska intresse var Montaigne en äkta son av
renässansen: “Je suis moy mesme la matière de mon livre“
— yttrar han i företalet. Hans essayer äro också ett slags
“confessions“, men utan den attityd, som vi möta hos andra
dylika “bekännare“, hos Augustinus, Petrarca och Rousseau.
Vad är då den världsåskådning, som ligger bakom dessa
essayer? Närmast påminner etiken om Epikuros, och
Montaigne finner liksom han livets lycka i frihet från smärta,
från passioner, från fördomar, från fruktan för döden,
kanske också från illusioner, men han är tillika en
melankoliker, som känner, att denna lycka aldrig kan nås.
Teoretiskt är han därför en skeptiker, som alls icke vill
undergräva sina medmänniskors religiösa tro och som ständigt
är medveten om förnuftets oförmåga att giva svar på livets
frågor — peut-être non, peut-être oui, que sais-je är omkvädet
på hans reflexioner, och Levertin har därför betecknande
kallat honom “det leende tvivlets riddare“.
Varken han eller Giordano Bruno hade dock kunnat
draga den vetenskapliga slutsatsen ur den nya
naturforskningen. Den ene hade hamnat i världsmannens trötta
skepticism, den andre i en skalds fantasivärld. Den store
tänkaren var en engelsman, Francis Bacon, lord av Verulam
(1561—1626), visserligen icke någon upphöjd karaktär,
men otvivelaktigt en bland senrenässansens klaraste hjärnor
och till sin moral kanske ej sämre än de flesta av denna
tids ämbetsmän. Hans intressen voro framför allt
vetenskapsmannens, och under hela sitt liv arbetade han på en
stor vetenskapslära, vars viktigaste delar äro De dignitate
et augmentis scientiarum och Novum organum.
Montaigne hade varit en typisk fransman; Bacon var
en lika typisk engelsman. Han hade engelsmannens praktiska
synpunkt på problemen och i följd därav en utpräglad
ringaktning för den samtida universitetsfilosofiens blott teoretiska
spekulationer. Den aristoteliska logiken satte han därför ej
högt, ty genom slutledningar kunde man ej tränga in i
naturens väsen, och dessa hava därför blott betydelse vid
disputationer, ej för vetenskapen. Vetenskapsmannens
uppgift är ej att vederlägga en motståndare, men att besegra
naturen, att lära känna tillvaron, och vetenskapens mål är
ytterst praktiskt: herravälde över naturen, ty vetande är
makt: “tantum possumus, quantum scimus“. Från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
