Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Inledning - Nationalitet och humanism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Högrenässansen i Italien hade haft två olika litteraturer:
en latinsk-humanistisk och en italiensk, vilka utvecklats
tämligen oberoende av varandra. Men vid 1500-talets början
hade båda nått en sådan fulländning, att de ej gärna kunde
fortfara att stå främmande för varandra. De främste såsom
Poliziano och Ariosto skrevo ju för övrigt på bägge språken.
Den nya tiden uppställde därför ett nytt program, som i
det följande vidare skall utvecklas, men vars huvudpunkt
var denna: den nya litteraturen skulle vara italiensk,
visserligen i noga anslutning till den antika, som fortfarande
såsom under humanismens dagar betraktades såsom det stora,
konstnärliga mönstret, men likväl på fosterlandets eget språk,
som därför borde renas och förädlas efter latinets förebild.
Det var detta program, först formulerat av Trissino, som
upptogs i Frankrike av plejaden, i England av den
Spenserska skolan, i Tyskland av Opitz och som inverkar också
på den spanska litteraturen.
Den rena latinhumanismen var därmed dödsdömd. Den
nylatinska diktningen fortsatte väl, men blott såsom en litterär
skolövning, humanismen förlorade sin estetiska karaktär, och
latinet blev hädanefter blott ett internationellt lärdomsspråk,
som dock redan nu hade att tävla med italienskan och franskan.
Så skrev Bodin sin Six livres de la république på franska
och Galilei flera av sina arbeten på italienska. Och i denna
riktning fortgick det. Under upplysningstidevarvet hade
franskan nästan redan fullständigt utträngt latinet, som
endast bibehölls vid universiteten och av de mindre
kulturfolken, vilka ej kunde vinna en vetenskaplig läsekrets för
arbeten, skrivna på det egna språket.
Det område, där humanismen höll sig längst, var
naturligtvis den klassiska filologien, och rent vetenskapligt sett
torde senrenässansen inom denna stå betydligt högre än den
egentliga humanismens tid. De flesta klassiska auktorer
trycktes nu, ofta i flera olika upplagor, lexica och
grammatikor utarbetades, en mängd betydande filologer framträdde,
men som det förefaller utmärka de sig mera för sin flit och
sin samvetsgrannhet än för några nya idéer, och den
klassiska filologien krymper allt mer och mer hop till ett lärt
och icke så htet pedantiskt samlararbete. Pånyttfödelsens
bad fick denna vetenskap först med Wood och Wolf i slutet
av 1700-talet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
