Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Inledning - Nationalitet och humanism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På den moderna litteraturen hava få av dessa lärde haft
någon inverkan. Det enda undantaget skulle i så fall vara
Julius Cæsar Scaliger, vars poetik, Poetices sive de arte
poetica libri sex (1561) — en ytlig kompilation från
Aristoteles och Horatius — fick en mycket stor läsekrets samt
även återverkade på de poetiker, som skrevos på de moderna
språken.
I själva verket representerade dock den av Trissino inledda
rörelsen blott humanismen i en ny, modifierad form. Trissino
och hans efterföljare i andra land voro väl varma patrioter,
entusiaster för de moderna språkens rätt, men de togo ej
steget fullt ut. Antikens auktoritet tryckte dem fortfarande,
och de vågade ej avkasta denna. Den nya dikten förblev
fortfarande, om än på modernt språk, en imitation av den
antika. Endast hos några få av riktningens skalder fylldes
den av den nya tidens anda, den präglades ej av ett skarpt
framträdande nationallynnes särmärken, var fortfarande lärd,
genomströmmades icke av den äkta renässansens rika
personliga liv, och för dennas verklighetssinne, dess starka
realism stod den främmande.
Vid sidan av denna antikiserande och blott ofullkomligt
nationella strömning löper emellertid en annan, som är helt
modern och helt nationell, en diktning — Shakspere’s och
Lope de Vegas — som djärft sagt sig fri från de antika
mönstren, en dikt, som till formen utvecklat sig ur
medeltidens, men som nu fyller denna med den äkta renässansens
individuella liv, som försmår den humanistiska lärdomen
och i stället är friskt folklig, visserligen ringaktad av tidens
estetiker, men till ersättning uppburen av folkets breda
lager, ett fulltonigt uttryck för dess smak och dess
nationallynne, och i vilken den andra skolans urblekta idealism
ersatts med en käck realism.
Det är brytningen mellan dessa båda riktningar, som ger
senrenässansen dess litterära karaktär. I Frankrike och
framför allt i Italien tages ledningen av den förra, i England
och Spanien av den senare. Och i själva verket är det i
dessa båda senare land, som den äkta högrenässansen
fortlever, sedan den i Italien sjunkit i sin grav.
Denna nationella strömning är i dess olika avskuggningar
— jämte den religiösa reaktionen — det mest karaktäristiska
draget hos senrenässansen, och den fortfar ända till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
