Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Italiens litteratur - Den nya estetiken - Trissino
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Att dialektfrågan skulle intressera Trissino var klart.
Men i olikhet met Bembo ville han ej kalla litteraturspråket
toskanska, utan föredrog att benämna det italienska. Ej
heller ville han såsom mönster uppsätta direkt de tre stora
florentinarnes språk, utan det moderna bildade talspråket i
Italien, som visserligen var baserat på florentinskan, men
dock skilde sig från det florentiska folkspråket och som
upptagit ord även från de andra dialekterna. Också detta
intresse för ett riksspråk, som vunnit i rikedom genom lån
från dialekterna, går igen hos Trissinos efterföljare i det
övriga Europa.
Likaså är den första mera betydande italienska
grammatiken Trissinos verk, och därjämte intresserade han sig livligt
för metriken. Redan under högrenässansen hade Leone
Battista Alberti varit inne på denna fråga och sökt att
bygga en italiensk vers på de latinska kvantitetslagarna.
Men detta försök har mera kuriositetens intresse, och man
insåg snart dess orimlighet. På 1500-talet togs emellertid
frågan upp enligt andra principer. I Verse e regole della
nova poesia toscana (1539) sökte Claudio Tolomei att skapa
en vers, bygd på italiensk kvantitet, för vilken en mängd
regler uppställdes. Andra — och till dem hörde Trissino —
förkastade den kvantiterande versen och sökte att med den
italienska versens vanliga medel, aksent och stavelseräkning,
närma sig de latinska versformerna. Hit kan man räkna
den av Trissino införda blankversen, versi sciolti eller
orimmade endecasillabi, med vilka han ville skapa en
motsvarighet till Homeros’ orimmade hexameter eller kanske snarare
den antika tragediens trimeter. Detta versmått använde
han ock i sitt eget stora epos och hoppades att därmed
uttränga ottavan — ett försök, som fullständigt misslyckades.
Likaså använde han det i sin tragedi, Sofonisba, där dock
körsångerna äro på rimmade lyriska versmått, ehuru efter
antikt mönster ordnade i strof, antistrof och epod. I de
följande italienska tragedierna bibehöllo sig också versi sciolti.
men användes sedan för övrigt blott i didaktiska poem samt
i översättningar av grekiska och latinska dikter.
Även detta metriska intresse är, såsom vi sedan skola se,
ett kännemärke på Trissinos skola över allt i Europa.
Trissino skrev slutligen den första egentliga poetiken i
modern tid, Le sei divisioni della poética. Medeltiden hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
