Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Italiens litteratur - Den nya estetiken - Trissino
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de fyra första delarna 1529,[1] de två senare först efter
författarens död, är blott en parafras av Aristoteles; viktigast
är den femte boken, där han behandlar tragedien, och den
sjätte, som egnas åt den heroiska dikten (d. v. s. epos),
komedien och pastoralen. Att här referera innehållet kan
vara överflödigt, enär hans poetiska arbeten blott äro
exemplifikationer på de regler, han här uppställer. Hans
estetiska teorier behandlas därför bäst i samband med hans
dikter, och här behöva vi blott erinra oss, att han inledde
en ytterst livlig estetisk diskussion. Poetiker,
Aristoteles-upplagor och Aristoteles-kommentarer utkommo nu i massor,
och redan nu fastslogos de principer, som blevo gällande
för hela den nyklassiska perioden ända fram till 1700-talets
slut. De viktigaste av dessa italienska estetiker voro
Robortelli (1548), Giraldi Cinthio (1554) och Castelvetro (1570).
Den uppgift, som estetiskt förelåg för en patriot och
antikbeundrare som Trissino, var att på italienska skapa ett
epos, en tragedi och en komedi i närmaste anslutning till
antiken, och Trissino grep sig även oförfärat an med denna
uppgift. Minst betydande är hans komedi, I Simillimi, som
endast är en omskrivning av Plautus’ Menæchmi, men i
vilken han likväl inlagt körer — enligt vad han uppgiver
efter den äldre attiska komediens föredöme och tydligen
även i anslutning till Aristoteles, som väl kände den äldre,
men ej den yngre attiska komedien, som ju saknade kör.
Egendomligt nog hade, såsom vi förut sett, denna komiska
kör infogats i Reuchlins något äldre Henno. I Simillimi
var hans sista arbete, ty systematiker som Trissino var hade
han börjat med de diktarter, som behandlade “höga
personer“, d. v. s. med tragedi och epos, för att sedan övergå
till den, som rörde sig med “lägre ståndspersoner“ d. v. s.
komedien.
Hans första arbete var den 1515 skrivna och 1524 tryckta
tragedien Sofonisba, som inleder den oändliga raden av
antikiserande tragedier på de moderna språken. Den
litteraturhistoriska betydelse, som denna estetiskt så misslyckade
produkt har, gör det nödvändigt att mera utförligt behandla
denna första moderna tragedi. Ämnet var lånat från Livius’
romerska historia och i och för sig onekligen i hög grad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
