Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Italiens litteratur - Den nya estetiken - Trissino
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att framkalla fruktan och medlidande åstadkomma en rening
av dessa och dylika affekter. På frågan om “katharsis“
inlåter sig Trissino sig ej vidare, men i likhet med
Aristoteles anser han, att en tragedi måste väcka fruktan och
medlidande. Ser man emellertid på motiveringen, finner
man lätt, att han i själva verket hela tiden menar: fruktan
eller medlidande, så att en tragedi skall väcka fruktan, en
annan medlidande. Denna uppfattning ligger tydligen till
grund redan för Mussatos latintragedi och tillämpas faktiskt
av senrenässansens alla tragöder; så är ju Sofonisba blott
en enda stor lamentation, och den tragedi Rosmonda, som
Trissinos gode vän Rucellai alldeles samtidigt skrev, har det
kompletterande syftet att uppväcka fruktan och blott fruktan.
I allmänhet kunna också renässansens tragedier delas i
martyrtragedier och tyranntragedier, och det var först Lessing,
som avgörande vederlade denna misstolkning av Aristoteles.
Även en annan missuppfattning av Aristoteles återgår
till den medeltida estetiken. Aristoteles hade framhållit,
att skillnaden mellan epos och tragedi å den ena sidan samt
komedien i den andra bl. a. låg däri, att de förra rörde sig
med upphöjda karaktärer, den senare icke. Men denna
tanke, som ju alls ej avsåg någon social olikhet, hade redan
under medeltiden utbildats därhän, att de förra behandlade
konungars och furstars öden, komedien privatpersoners. Denna
yttre rangordning togs också upp av Trissino och alla de
senare pseudoklassiska estetikerna, och i följd därav uteslöts
alldeles en konstart som den borgerliga tragedien. Den
antikiserande tragedien kom härigenom att även i en annan
punkt skarpt skilja sig från Lopes och Shaksperes drama,
som ju utvecklats ur medeltidens: komedi och tragedi äro
tvenne absolut skilda arter, så att några komiska element
aldrig få förekomma i en tragedi, några patetiska aldrig i
en komedi, under det att dessa element hos Lope och
Shakspere äro blandade om varandra. Och denna skillnad mellan
det antikiserande och det romantiska dramat är måhända
den mest konstitutiva.
Denna estetik fastslog ock, i motsats till den verkliga
antiken, men i anslutning till medeltiden, att en tragedi
alltid skulle hava en olycklig utgång, sluta i dråp, självmord
o. s. v. Men å den andra sidan kom man här i ett dilemma.
Horatius hade i sin poetik stadgat, att “Medea ej fick döda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
