Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Italiens litteratur - Den nya estetiken - Tasso
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tassos ungefär samtidigt, men av varandra oberoende
hjältedikter.
Motreformationens stora italienska skald är onekligen
Torquato Tasso, och hos honom löpa denna tids olika
rörelser på ett egendomligt sätt samman, dess romantik och dess
hänförelse för antiken, dess religiösa svärmeri, dess
sentimentalitet och dess sensualism, renässans och barock. Mest bekant
för den stora allmänheten är han nog genom den legend,
som redan kort efter hans död utbildades om honom, men
vars grundlöshet för mer än hundra år sedan avgörande
ådagalagts. Tasso blev ej sinnessjuk med anledning av
någon olycklig kärlek, han blev ej förföljd, ej illa
behandlad under sin sjukdom och var icke någon martyr genom
andras avund, illvilja och förföljelselusta. Men väl var han
under hela sitt liv en djupt olycklig människa.
I viss mån var Tasso ett landsflyktens barn. Han föddes
i Sorrento 1544, men kort efter hans födelse måste fadern
i följd av politiska förvecklingar lämna Neapel och förde
under återstoden av sitt liv en orolig, kringflackande
tillvaro. Vid sju års ålder togs sonen även från modern och
sattes i en jesuitskola i Milano, kom sedan till Rom, till
Bergamo, Urbino och Venedig, och där sammanskrev han
vid blott femton års ålder sitt ungdomspoem, Rinaldo, efter
Ariostos mönster, kom därefter till universiteten i Padova
och Bologna, så till Mantova, och blev slutligen, vid tjugoett
års ålder, hovman först hos kardinalen av Este och sedan
hos hertig Alfonso II av Ferrara. För honom skrev han
1573 sitt herdedrama Aminta, till vilket vi sedan skola
återkomma, och vid hertigens hov avslutade han 1575 sitt
livs stora dikt, Gerusalemme liberata.
En dylik uppfostran var så litet som möjligt lämplig för
ett av naturen ytterligt nervöst och känsligt temperament
som Tassos. Därtill kommo de våldsamma religiösa kriser,
som hemsökte denna tid och för vilket ett sjukligt, för
grubbel och fantasier predisponerat sinne naturligtvis var
särskilt mottagligt. Han hade fått sin första uppfostran hos
jesuiterna, och hos dem lades grunden till det nästan
hysteriska bigotteri, som man sedan möter hos honom. Han
biktade sig ivrigt, gick flitigt i mässan, men förtärdes likväl
av oro över att möjligen det oaktat vara en kättare.
Särskilt tog denna sjukliga räddhåga för inkvisitionen överhand,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
