Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Italiens litteratur - Den nya estetiken - Tasso
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
då han fullbordat sin stora dikt, och han vände sig nu till
en inflytelserik inkvisitor för att rådspörja denne, om han
utan fruktan för åtal kunde trycka sin bok. Svaret var ej
vidare uppmuntrande. Man rådde honom att stryka en
mängd partier, särskilt dem, som handlade om kärlek och
om trollkvinnan Armida, och att helst skriva om det hela,
så att dikten kunde lämpa sig såsom läsning i nunneklostren.
Även av tidens estetiker, Sperone Speroni och andra,
begärde han råd, och under detta blev han allt mera orolig
och nervös. Han började lida av utbildad förföljelsemani,
hade hallucinationer, anklagade inkvisitorn i Ferrara för
slapphet, därför att denne ej ingripit mot honom, angav sig
själv för kätteri och ville bliva åtalad. Slutligen bröt
sinnessjukdomen ut i våldsamheter mot omgivningen, och för
Tassos egen säkerhet såg sig Alfonso II skyldig att
internera honom på slottet, där han behandlades med all hänsyn.
Men så rymde han, irrade en tid omkring, men vände till
sist tillbaka till Ferrara, begick nya våldsamheter och måste,
då han omöjligen kunde lämnas i frihet, sättas på ett
dårhus, där han emellertid alls icke vanvårdades. 1586 hade
han likväl blivit så pass återställd, att man vågade släppa
honom fri, men det fulla bruket av sin forna intelligens
återfick han aldrig, och under återstoden av sitt liv var han
snarast en bruten man, utan energi, utan stolthet, men
barnsligt fåfäng, en tiggare och en snyltgäst. Sin
diktkonst odlade han väl fortfarande, men skalden i honom var
död. Han skrev nu om sin stora dikt i mera rättrogen
anda, Gerusalemme conquistata, och författade ett stort
religiöst epos, Le sette giornate, vartill han troligen fått
uppslaget genom du Bartas’ kort förut tryckta skapelseepos,
dessutom några klosterlegender m. m. Men allt detta var
blott spillror av en stor skaldebegåvning, som redan lidit
skeppsbrott. Då han 1595 avled i klostret S. Onofrio i
Rom, kom döden helt visst såsom en befriare. “Jag är
ingenting, jag kan ingenting, duger till intet, har ej ens
några önskningar“ — hade han redan ett par år förut skrivit.
En fransk författare har kanske riktigast karaktäriserat
hans väsen. Tasso — säger han — upptäckte till sin
förtvivlan, att han var en främling i sitt tidevarv, och denna
tragiska upptäckt bröt honom och förvirrade hans förstånd.
Renässansmänniskan blev dömd att leva och skriva i det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
