Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Spaniens litteratur - Lyrik och epik - Lyrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
icke detta drag av enerverad, uppjagad lidelse som den
spanska, vilken hela tiden känner sig stå inför en verklig
eller inbillad vedersakare. Den avtecknar sig ständigt mot
en bakgrund av flammande autodaféer, är jesuitismen i dess
kamp mot kättarne, och denna nya spanska religiositet har
därför något forcerat hos sig, som röjer, att man icke längre
lever i den verkliga medeltiden, utan krampaktigt söker
väcka denna till liv.
Den spanska diktens stoltaste skapelse är dramat. Vid
sidan av detta höjer sig ett storverk inom romanen,
Cervantes’ Don Quijote, men den spanska litteraturen har även
en ganska rik lyrisk och episk litteratur, om vilken vi dock
kunna fatta oss ganska kort, då den i stort sett blott haft
betydelse för Spanien och föga inverkat på litteraturen i
allmänhet.
Såsom vi minnas, funnos under 1500-talets förra del två
skolor inom den spanska lyriken. Den ena, representerad
av Boscan och Garcilaso de la Vega, sökte sina mönster
inom den italienska renässansdikten, särskilt hos Petrarca,
under det att den andra, vars huvudman var Castillejo, gent
emot denna italieniserande skola ville upprätthålla den spanska
lyrikens nationella traditioner. Båda dessa skolor fortlevde
under denna tid. Till den senare räknas en fin och älskvärd
skald, Luiz Ponce de Leon, vars biografi utgör ett
karaktäristiskt blad i denna tids spanska kulturhistoria. Han var
professor i Salamanca, men anklagades av sina fiender inför
inkvisitionen — hans brott skulle hava bestått däri, att han
översatt Höga Visan till spanska. I nära fem år satt han
fängslad och blev av domstolen i Valladolid dömd till tortyr
för att tvingas att bekänna sina åsikter. Men till sist blev
han dock av högsta domstolen i Madrid lössläppt med blott
en varning. Och så fick han återtaga sina föreläsningar i
Salamanca. Salen var då fylld av studenter, men föreläsaren
började: “såsom jag sist anmärkte“ — och så fortsatte han
den avbrutna kursen, utan någon anspelning på de lidandets
år, som förflutit, sedan han sist talat.
Hans dikter äro icke många, men de utmärka sig för sin
såväl bibliskt färgrika som folkligt spanska ton, sin fina
känsla och sin varma religiositet, särskilt kanske en hymn
till Himlafärden, i vilken han skildrar lärjungarnes
övergivenhet, då mästaren lämnat dem. Även Lope de Vega,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
