Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Spaniens litteratur - Lyrik och epik - Lyrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
plejaden, hos den Spenserska skolan, även i Tyskland, men
i Spanien är Villegas en av de ytterst få, som tagit intryck
av Trissinos program, och det nästan enstaka försöket visar
snarare, huru föga denna för övrigt så genomgående
strömning harmonierade med det spanska lynnet.
Dess mera låg detta för barocken, som i stort sett börjar
i Spanien och därifrån sprider sig till det övriga Europa.
Redan under den förra perioden möta vi inom prosan en
utpräglad barockstil i Antonio de Guevaras
uppfostringsroman, Relox de principes, som utgavs för att vara en
översättning av ett arbete av Marcus Aurelius. Boken blev
sedan översatt till engelska och gav där uppslaget till den
stilförskämning, som är känd under namnet euphuism och
till vilken vi sedan skola återkomma. Men under denna
tid blir en liknande barock härskande också inom lyriken.
Den inleddes av de s. k. conceptistas, vilkas huvudman var
Alonso de Ledesma († 1623). Deras utgångspunkt var den
gamla spanska religiösa lyriken, men denna försattes nu med
italienska concetti och jesuittidens svulstiga mystik.
Samtidigt uppträdde de från dem föga skilda “cultos“, vilkas
främsta skald var den ryktbara Luiz de Gongora, som av
samtiden hälsades såsom Spaniens Homeros, men av
eftervärlden stämplats såsom en av alla tiders värsta manierister
med total oförmåga att på ett naturligt sätt uttrycka ens
den enklaste sak i världen. Metaforer hopas på metaforer,
så att meningen ofta blir nästan obegriplig. Han talar —
för att blott citera ett bekant exempel på “gongorism“ —
om en ung flicka, så skön, att hon med sina två solar kunde
tina upp Norge och med sina händer bleka Etiopien.[1] Denna
Det var den blomsterprydda tid av året,
då den förklädde rövarn av Europa
(som vapen har han halvmån’ på sin panna
och solens alla strålar på sin päls)
som strålande klenod i luftens rymder
på himlens safir förde stjärnor vall;
då han, som kunnat bägaren kredensa
åt Jupiter så bra som Idagossen
led skeppsbrott och åt havet anförtrodde
sin klagan och sin kärleks ljuva tårar;
Och havet, fullt av ömkan, sände dem
till lundens blad, som sakta återgåvo
hans sorgsna suck liksom Arions lyra...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
