Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Spaniens litteratur - Lyrik och epik - Cervantes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kraft att överleva glömskan: Robinson Crusoe. Då detta
arbete utgavs, var Defoe också femtioåtta år gammal och
hade då försökt sig på allt möjligt.
Det trevande i Cervantes’ diktning röjer sig ock däri, att
Don Quijote i själva verket blev något helt annat, än vad
boken från början var avsedd att bliva. Syftet var utan
tvivel blott att parodiera Amadisromanen, och planen var
mycket enkel. En lantjunkare i små omständigheter vid
namn Quijado eller Quesada blir av att läsa alla dessa
förryckta skildringar smått vurmig, beslutar att själv bliva en
dylik vandrande riddare, kallar sig Don Quijote, letar reda
på en gammal rustning, som tillhört hans förfäder, döper
sin åldriga, ledbrutna åkarkamp till Rosinante och drager
så ut på äventyr, men blir naturligtvis genompryglad och
föres till sist tillbaka till hemmet, där han lägges till sängs
för att hämta sig från alla vedermödor. Hans båda kloka
vänner, byns kyrkoherde och dess barberare, besluta då att
bränna hela hans bibliotek, alla dessa dumma riddarromaner,
som gjort honom kollrig, och med denna autodafé, som
berättas redan i det sjätte kapitlet, är planen förd till ända.
Allt det övriga är, om man så vill, blott variationer på det
ursprungliga temat, som i själva verket blott räcker för en
novell.
Men lyckligtvis hade Cervantes under tiden hunnit
förälska sig i den gestalt, han skapat, och beslöt därför att
fortsätta novellen samt låta den vandrande riddaren uppleva
nya äventyr. Denna teknik var ju fullständigt i stil med
Don Quijote’s förebild, Amadisromanen, som också blott
består av en följd av osammanhängande äventyr, vilka utan
att planen lider kunna frånskiljas eller fördubblas. Men det
gick nu Cervantes såsom det gått Saul. Han hade gått ut
att söka en åsninna, och han fann ett konungarike. Han
hade velat skriva en lustig parodi på Amadis, och han kom
att författa den nya tidens första konstnärliga roman —
den enda av renässansens otaliga romaner, som levat kvar.
Inom den komisk-realistiska romanen är detta fenomen icke
enastående. Fielding framträdde med romanen Joseph
Andrew, som var avsedd att bliva en parodi på
Richardson’s roman om den kyska Pamela genom att såsom en
löjeväckande motbild till Richardson’s kyska hjältinna ställa
en kysk yngling med det celebra namnet Josef. Men även
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
