Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Spaniens litteratur - Dramat - Den spanska teatern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lät mig emellertid icke förbluffas, tog av mig skägget och
skar med det av Abels strupe. Men nu blevo åskådarne
ursinniga, och för att inte få prygel, måste vi rymma fältet.
Fem realer hade vi emellertid på detta sätt skrapat ihop.
Fullt så primitiva förhållanden rådde väl ej i de större
städerna, men mycket mera utvecklad var teaterutstyrseln
ej. En fransk dam, den bekanta författarinnan mad. d’Aulnoy,
som så sent som 1655 reste i Spanien, har nämligen en
skildring av teaterförhållandena, som i detta fall är mycket
upplysande. Först kom hon till gränsstaden S. Sebastian:
“Sedan jag vilat mig litet, föreslog man mig att besöka
teatern. När jag kom in, uppstod ett allmänt rop mira, mira
(se, se!) Scenen var ej vidare praktfull. Den vilade på
tunnor, över vilka man lagt bräder, Fönsterna stodo öppna,
ty här spelar man utan belysning, och det är lätt att tänka
sig, huru detta måste förringa skådespelens verkan. Man
gav den helige Antonius’ liv, och då något ställe förekom,
som väckte bifall, ropade alla åskådare: Victor, victor! Jag
hör, att så är bruket här i landet. Men det slog mig, att
djävulen ej var klädd på annat sätt än de övriga. Från
dem skildes han endast genom de eldfärgade strumpor, som
han bar, och ett par horn.“ Men icke heller i Madrid var
det mycket bättre: “Om maskineriets uselhet kan man ej
göra sig en föreställning. Gudarne kommo nedhasande på
en bjälke, som gick från scenens ena ända till den andra.
Solen åskådliggjorde man genom några lyktor av oljat papper,
i vilka man satt en lampa. I den scen, där Alida
frambesvär demonerna, stego dessa helt bekvämt upp på stegar
ur helvetet.“ En annan fransk resande, som ungefär
samtidigt uppehöll sig i Spanien, yttrar sig på samma sätt.
“I alla städer finnas skådespelartrupper, jämförelsevis bättre
än våra; men konungen har icke någon särskild i sin tjänst.
De giva sina föreställningar på en gård, där flera privathus
stöta samman, så att fönsterna tillhöra husägarne och icke
skådespelarne. De spela vid dagsljus utan konstlad
belysning, och deras teatrar ha ej så goda dekorationer som våra;
men de ha en amfiteater och en parterre. Det finnes i
Madrid två teatrar, kallade corrales, som alltid äro fulla av
köpmän och hantverkare, vilka, när de lämna sina
verkstäder, skynda till teatern med värja, kappa och dolk samt
alla kalla sig caballeros, icke ens skomakarne undantagna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
