Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Spaniens litteratur - Dramat - Den spanska teatern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppträdde och där den sceniska utrustningen var något
rikare. Men några fasta termer voro dessa namn icke, lika
litet som Burlesca och Comedia de figuron (med en komisk
huvudperson). Icke heller fanns det någon skillnad mellan
tragedi och komedi. Båda kallades “comedia“, och en
dylik comedia kunde vara antingen en tragedi eller en
komedi, men var vanligen av blandat innehåll, ty även i
djupt tragiska comedias lade man in skämtsamma scener,
som vanligen utfördes av Gracioso, vars clownerier bildade
en komisk motsats till hjältens ideella handlingar. Men också
det helt komiska dramat avvek från det antika, rörde sig
icke annat än undantagsvis med dess motiv, avsåg icke att
satirisera, utan var snarast blott uttryck för en glad
världsåskådning, och den hade därför samma lätthet som det
engelska dramat att övergå i det patetiska. Ännu mindre
än det engelska stod således det spanska i något beroende
av antiken, och frånsett de obetydliga impulserna från det
italienska renässansdramat, har det alldeles följdriktigt
utvecklat sig ur medeltidens skådespel — såsom man ock
kunnat vänta i senrenässansens mest medeltidsartade land.
I motsats till det engelska dramat gör det spanska ett
vida mera lyriskt intryck. Den orimmade, femfotade
jamben, blankversen, här kallad verso suelto, förekommer
väl stundom hos Lope, men aldrig hos Calderon. I stället
äro de mycket växlande versformerna desamma, som vi
känna från den lyriska poesien, romanser, redondillas,
quintillas, sonetter, terziner, canzoner o. s. v., och man faller
fullkomligt i häpnad över den lätthet, med vilken skalderna, trots
den snabbhet, med vilken de skrevo, kunna röra sig med dessa.
En representation av såväl en comedia som av en auto
inleddes med en s. k. loa, egentligen en “lovdikt“ d. v. s.
ett slags inledningsstycke, oftast en monolog, men stundom
ett litet drama. Innehållet var mycket växlande. Monologen
bestod förmodligen äldst i en hyllning till staden eller publiken,
men innehöll ofta en komisk berättelse, som likväl slutade
med att anbefalla truppen i publikens ynnest. Var loan
ett drama, skildrade detta ofta skådespelarnes eget liv,
diskuterade det följande stycket o. s. v. — alldeles som
i Molières franska efterbildningar. I början av 1600-talet
började likväl bruket att inleda en comedia med en loa att
försvinna, men bibehöll sig däremot längre vid autos.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
