Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Spaniens litteratur - Dramat - Den spanska teatern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som en gång fått betalt för sina komedier, ej längre
ansågos hava någon rätt till dessa. Författarne hade därför
måst vända sig till boktryckarne med begäran att åtminstone
få se ett korrektur, innan komedierna trycktes. Så hade i
detta fallet skett. Vad åter beträffade teaterdirektörernas
klagomål, så hade de fått till svar, att de pläga stjäla
skådespel från varandra eller sälja dem till de städer, som
behövde dem för vissa fester, att de pläga förstöra dem
eller låta stuva om dem av andra. Minsta skadan sker
genom att trycka dem, särskilt som författaren i regeln
lämnar teaterdirektören originalmanuskriptet utan att taga
någon avskrift. Genom trycket blev således författarens
egendom räddad.
I ett annat företal berättar han, att vissa litterära schakaler
gingo på teatern, hörde hans pjäser, lärde sig en tjugo verser
i varje akt utantill, och gingo sedan hem, där de av egen
fantasi fyllde ut resten och så sålde det hela till en
boktryckare. Något författarhonorar kom tydligen ej i fråga
för dramer. Cervantes fick visserligen av en förläggare
betalt för sina entremeses, men endast därför att de förut
ej ägdes av någon teaterdirektör och ej voro uppförda.
Att likväl ordentliga upplagor utkommo av de förnämsta
författarnes arbeten, berodde därpå, att dramat här, liksom
i England, allt mera började att betraktas såsom litteratur,
ej blott såsom ett nöje för stunden. En författare var
därför angelägen om en korrekt tryckt text.
På själva teatrarna gåvos i regeln blott comedias, loas
och entremeses, icke autos, om vilka senare skall talas. En
comedia hade hos Torres Naharro efter italienskt mönster
haft fem jornadas eller akter, sedan ibland fem, ibland fyra,
någon gång tre, men med Lope de Vega blev tre en fast
regel. En spansk comedia kan därför enklast och riktigast
definieras såsom ett drama i tre jornadas och på vers.
Någon inre skillnad från övriga arter finnes icke, och
ämneskretsen var så vidsträckt som möjligt. Man kunde behandla
ett världsligt ämne (comedia humana) eller ett religiöst
(comedia divina). Ofta kallade man ett stycke comedia de
capa y espada, men betecknade därmed blott ett sådant
drama, där de handlande voro kavaljerer med mantel och
värja, under det att man med comedia de ruido eller de
teatro betecknade sådana stycken, där helgon eller furstar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
