Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Spaniens litteratur - Dramat - Den antikiserande riktningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Omkring 1580 tyckas dessa frågor hava diskuterats med
en viss iver, och det spanska dramat fann även i teorien
sina försvarare. Den, som gick i spetsen för dessa, var
Sevillaskalden Juan de la Cueva, som uppträdde omkring
1580 och inleder denna periods drama. Sina estetiska
åsikter framlade han i en versifierad poetik, Ejemplar poetico,
som i det hela stöder sig på Horatius och de italienska
poetikförfattarne, men där han det oaktat intager en ganska
modern ståndpunkt och opponerar sig mot de ensidiga
antiksvärmarne. Tankegången i hans yttrande om dramat är denna.
Orsaken, varför man i Spanien emanciperat sig från det
antika dramats lagar, ligger icke däri, att Spanien saknat
lärde och förmågor, som kunnat vandra vidare på den gamla
stråten. I stället hava vi infört dessa nyheter i
överensstämmelse med den moderna tidens krav och befriat oss
från en lag, som tvingat en tragediförfattare att till en enda
dag förlägga en mångfald handlingar. Med allt erkännande
av det förträffliga hos de greker och romare, som man
efterbildat, måste man dock tillstå, att deras komedier verka
tröttande. När därför här förmågor växte upp, när hela
livet fick en större rikedom, måste även dramat ändra
karaktär. Mig förebrår man, att jag frigjort mig från
reglerna, att jag i samma drama fört ihop konungar och lågt
stående personer, att jag dragit hop de fem akterna till fyra
och av akterna gjort jornadas. Men hava ej tidens och
smakens växlingar tvungit också våra förfäder till nya
uppslag? Och även det moderna spanska dramat har sina
stora förtjänster: uppfinningsrikedomen, den invecklade
intrigen med dess överraskande lösning, dess obestridliga grace
och dess kvicka skämt, vilket allt även utlänningen beundrar.
Själv var Cueva lärjunge till Malara, härmar i ett stycke,
La Muerte de Ayax Telamon, t. o. m. Sophokles och indelar
sina stycken i tragedier och komedier. Men detta är blott
namn, och i verkligheten äro alla spanska “comedias“.
Handlingen är mycket litet enhetlig, rummet växlar ständigt,
för de bästa av hans dramer ligga gamla spanska romanser
till grund, de sju infanterna av Lara, Bernardo del Carpio
m. m., och alla äro de affattade på de rika, lyriska versmått,
som sedan vända tillbaka i det följande dramat. Juan de
la Cueva bildar således övergången mellan Torres Naharro
och Lope de Vega.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
