Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Spaniens litteratur - Dramat - Den antikiserande riktningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Andra samtida författare togo däremot starkare intryck
från antiken, särskilt tvänne Valenciaskalder, Artieda och
den förut omtalade Cristobal de Virrues, vilka också uppträdde
såsom dramatiska författare omkring 1580. Den senares
Attila furioso har antagligen påverkats av Seneca. Liksom
Marlowe’s Tamburlaine, med vilket stycke det erbjuder
åtskilliga likheter, hopas här gräsligheter på gräsligheter, och
mot dem svarar, liksom hos Marlowe, ett ytterst bombastiskt
språk. I ett annat skådespel, Dido, har Virrues t. o. m.
inlagt körer och söker att iakttaga de klassiska “enheterna“.
Själv uppgiver han även, att hans syfte var att förena det
bästa i den antika stilen med det bästa i den moderna.
Men för den eldiga spanska fantasien, som så lätt slog över
i barock, var denna uppgift omöjlig, och i praktiken
upphörde man snart att taga några mönster från det så
olikartade antika dramat. Teoretiskt fortlevde dock den
humanistiska oppositionen mot det regellösa moderna dramat
ganska länge, och även Cervantes, som varken var någon
lärd eller i sina egna dramer tagit det minsta intryck från
antiken, klandrar i Don Quijote — ungefär i samma ord
som Sir Philip Sidney — det spanska dramats försyndelser
mot tidens och rummets enhet: i den första akten är hjälten
ännu ett lindebarn, i den andra en fullvuxen man, den
första akten börjar i Europa, den andra fortsätter i Asien
och den tredje slutar i Afrika. Och samma år (1605) utgav
den nyss omtalade Artieda en satirisk epistel, i vilken han
förlöjligade de moderna dramatikernas geografiska okunnighet
och fordrade en skarp skillnad mellan komedi och tragedi.
Med ännu större skärpa förfäktades denna sista sats av
Francisco Cascales (1611): Vet ni då icke, att tragikern
vill framkalla fruktan och medlidande, komikern skratt?
Utlandets skalder studera ars poetica, känna reglerna och
undgå därför de fel, som vidlåda våra skådespel.
Både dessa och andra liknande anfall förmådde emellertid
ej hejda den naturliga utvecklingen: det spanska dramat
blev aldrig antikiserande. Men utan all betydelse blev
kritiken nog icke. Det spanska dramat hos Lope och
Calderon har dock en begränsning, framför allt till handlingen,
men även till tiden och i någon mån till rummet, som det
knappt skulle hava fått, om icke antiken i detta fall ständigt
framhållits såsom ett mönster. Och själva renässansdraget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
