Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Spaniens litteratur - Dramat - Lope de Vega
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Carlino, till den återuppståndne Achilles, och detta leder,
som vi strax skola se, till upplösningen. Emellertid avbrytes
denna vilda burlesk genom en ny uppenbarelse av ängeln,
som erinrar Razonte om kyrkobyggandet. Så får man se
den fromme eremitens och den omvända trollpackans lik på
en bädd av blommor, medan en kör av änglar uppstämma
Gloria in excelsis. Men efter detta fromma avbrott,
varunder Razonte förnyat sitt löfte, börjar burlesken med samma
fart som förut. Hector och Achilles skola duellera, båda
äro lika stora backharar, men till sist genomskådar
Carlino-Achilles sin motståndare, blir segrare och tvingar Hector
att återställa det äktenskapskontrakt, som hittills hindrat de
älskandes förmälning. Razonte och Angelica förenas, och
även Achilles gifter sig med pigan i huset, som han, då
man vill hindra denna mesalliance, förklarar vara den
återuppståndna Deidamia. Och så slutar detta bizarra drama,
som endast kunnat diktas av en spansk fantasi.
Lika främmande som vi stå inför detta stycke med dess
underliga blandning av katolskt bigotteri och yster burlesk,
stå vi för spanjorernas rent religiösa drama, deras autos.
Dessa medeltidsspel hade vid denna tid upphört över allt
eljes i Europa — endast i efterblivna länder som Tyskland
och Sverige kunde ännu under 1600-talet en eller annan
dylik moralitet uppföras. Men i Spanien icke blott fortlevde
denna diktning, utan slog här ut i sina praktfullaste blommor.
Medeltidens allegoriska moraliteter hade knappt varit annat
än rimmad skolastik, torra och docerande. I Spanien adlas
däremot denna diktart till stor poesi, en poesi, fylld av
motreformationens hela brännande mystik. Det är
medeltiden, som här vänder tillbaka, dess konstform och dess
världsåskådning, och dock är ett spanskt auto något nytt, icke
den verkliga medeltiden, utan snarare en medeltid, sådan
som Tieck, Schlegel och Atterbom drömde sig den, besjälad
av den romantik, som liksom Ariostos sugit sin näring ur
renässansens nya liv. Den store auto-skalden var dock icke
Lope, som var alltför lättsinnig att rätt passa för den djupa,
mystiska poesien, utan Calderon. Men Lopes älskvärdhet
och hans naiva poetiska uppfattning förneka sig ej heller här.
Hans mest bekanta auto sacramental är El Viage del alma
(Själens resa). Vid Livets hav står en vitklädd jungfru,
Själen, och vill börja färden över detta. Så närmar sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
