Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Spaniens litteratur - Dramat - Calderon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Calderon, och hans komiska figurer äro icke såsom hos Lope
sammanarbetade med de patetiska. Man behöver blott läsa
t. ex. El Magico prodigioso, där de av ett så glödande
katolskt bigotteri burna scenerna mellan Cypriano och Justina
kontrasteras mot några andra, klumpiga och råa, som ägnas
åt de båda betjänternas förhållande till Justinas piga, vars
älskare de i tur och ordning bliva, var och en varannan
dag. Det verkligt folkliga kommer hos Calderon mycket
sällan fram, och hans Gracioso är ofta en clown.
Men å andra sidan var Calderon onekligen en stor skald,
som i vissa av sina stycken höjer sig till rymder, dit Lope
aldrig nått. Hans språk, även om han stundom slår över
i gongorism, kan dock utkristallisera sig i den mest sublima
poesi, och både detta språk och hans planer äro
omsorgsfullare och mera konstnärligt utarbetade än hos den store
improvisatorn Lope. Men framför allt bestämmes Calderons
plats i litteraturens historia därav, att han är den mest
konsekventa representanten för den stora reaktion, som
Loyola inlett. Mer än andra är han “inkvisitionens skald“,
den mest spanska av Spaniens alla författare, över det mesta
han skrivit vilar det en hektisk glöd, liksom ett återsken
från autodaféerna, och hos honom vänder, starkare än hos
andra, den pånyttfödda medeltiden tillbaka. Men icke ens
Calderon hade förmågan att fullt återkalla och väcka till
liv en tid, som redan låg i graven. Hans bigotteri, så
starkt det än är, är dock icke naivt såsom medeltidens,
utan har något polemiskt, forcerat över sig, och detta är
också historiskt förklarligt, ty mellan den kristna trons
århundraden och Calderons egen tid låg dock renässansens
upplysningstidevarv, och redan Calderon är därför i viss
mån en nyromantiker. De medeltida ideal, för vilka han
svärmar, voro i grunden aldrig den äkta medeltidens. Hans
så dominerande hedersbegrepp stammar väl från
riddarromanernas värld, men har här utbildats till en rent omänsklig
hårdhet, till en spansk hovetikett, som aldrig var
medeltidens, och vasallens plikt att lyda länsherren, som den
verkliga medeltiden så hänsynslöst åsidosatte, har hos
Calderon förvandlats till en ultrarojalism, som står på religionens
gräns. Den absolutism, som samtidigt triumferar i
Frankrike, når hos Calderon sin höjdpunkt. Och dock var
Calderon innerst en vek natur, en drömmare, som hade mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
