Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Spaniens litteratur - Dramat - Calderon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hälsades, är lätt att förstå. Ty Calderon var ju mer än
någon annan en skald enligt nyromantikens ideal: med en
brännande medeltida religiositet, med en svärmisk vördnad
för konungamakten, en rojalism, som t. o. m. övergick den
heliga alliansens, och icke minst med ett översvallande rikt
poetiskt språk, vars dragning åt gongorism ej stötte de nya
skalderna, som själva hade en tendens i samma riktning.
Sedan har en omvärdering börjat, och nu gå omdömena
snarast i den riktningen, att det är Lope, som är Spaniens
store dramatiker, ej Calderon.
Alla dylika jämförelser halta naturligtvis, när det gäller
verkliga storheter, och de äro i varje fall ganska subjektiva.
Men rent litteraturhistoriskt sett är Lope onekligen den
store nydanaren. Det så egendomliga spanska dramat är
hans skapelse, och i tekniken är Calderon blott hans lärjunge.
Calderon ägde ej heller Lopes fenomenala
uppfinningsrikedom, och forskningen har påvisat, att en stor mängd av
hans stycken nästan närma sig plagiat; han har lånat
uppslag och karaktärer, planer och någon gång hela scener
från de äldre dramatikerna, ehuru han visserligen omdanat
dem till något nytt. Förfaringssättet var då intet ovanligt
— vi möta det hos Shakspere, Corneille och Molière —
och det kan ej bedömas efter vår tids uppfattning, ty vi
skola städse erinra oss, att dramerna då för tiden ej
betraktades såsom litterär egendom, utan såsom ett commune
bonum, som vem som helst ägde rätt att plundra.
Men Calderon hade knappt heller Lopes förmåga såsom
karaktärsskildrare. Såsom nyss anmärkts, trängde väl Lope
här aldrig på djupet, men hans dramer visa oss dock en
stor rikedom på olikartade personligheter ur samhällets alla
klasser, och särskilt för den kvinnliga psykologien hade
Lope onekligen haft en fin blick. Denna rikedom sakna
vi hos Calderon. Han stod alltid hovet nära, och för “folket“
hade han ej samma hjärta som Lope. Men även de hidalgos
och helgon, som han helst skildrar, äro vida mindre
mänskliga än Lopes. Mer än hos föregångarne äro Calderons
dramer byggda på en skarp konflikt, och de uppträdande
bliva nästan abstrakta representanter för vissa idéer, som
de företräda — Goethe anmärkte också, att Calderons
karaktärer liksom tennsoldater alla voro stöpta i samma form.
Den humor, som så ofta möter oss hos Lope, saknas hos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
