Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Spaniens litteratur - Dramat - Calderons samtida
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Båda avlägsna sig, man hör ett rop, och Don Garcia träder
åter in med en blodig dolk i handen. — “del rey abajo
ninguno“ (under min konung — ingen!). Endast konungen
kan strafflöst fläcka hans ära, men ingen under denne.
Det starkare psykologiska intresse, som kommer fram i
detta stycke, återfinnes ock hos Augustin Moreto. Han
saknade tydligen de äldres uppfinningsrikedom, och de flesta
av hans stycken lära vara till väsentliga delar lånade från
särskilt Lope, men å den andra sidan har han på ett
talangfullt sätt begagnat sig av uppslagen, och få torde äga hans
förmåga av effektfulla dramatiska scener — så i El valiente
justiciero, där han visserligen plagierat två av Lopes stycken,
men där han likväl åstadkommit ett drama av gripande
kraft och där han skildrar, huru konungen med sitt majestät
fullkomligt förkrossar en övermodig ricohombre. Sin styrka
hade han likväl i lustspelet. Ett bland hans mest bekanta
är en comedia de figuron: El lindo Don Diego (Den söte
Don Diego), där han efter ett uppslag av Guillen de Castro —
El Narciso en su opinion — skildrar en sprätt, vars
narraktighet slutligen blir straffad. Typen är den samma, som
vi sedan möta i Holbergs Jean de France och Gyllenborgs
Svenska sprätthöken, och omöjligt är icke, att de nordiska
styckena stå i ett indirekt beroende av det spanska. Högst
i psykologiskt avseende torde dock hans El Desden con el
desden (Förakt mot förakt) stå — ett stycke, som
fortfarande ganska ofta går över scenen. Uppslaget har han
även här fått från några stycken av Lope, men han har
utfört dem med en sällspord grace och kvickhet. Tre friare
anmäla sig hos den stolta, hånfulla prinsessan Diana. Två
av dem bedyra sin kärlek för den otillgängliga sköna, men
den tredje, Don Carlos, beslutar på sin sluge betjänts
inrådan att tillämpa en annan taktik: han döljer sin kärlek,
förklarar, att han aldrig kan älska och bemöter den stolta
med en sårande likgiltighet, som allt mera retar henne, och
nu börjar dem emellan en kamp, som på sitt sätt också är
spännande. Med uppbjudande av hela sitt koketteri söker
hon att tvinga sin motståndare på knä, under det att han,
icke alltid med framgång, döljer sina känslor under en mask
av kallsinnighet. Men under denna strid övergår Dianas
allt mer energiska koketteri till verklig kärlek, och till sist
måste fästningen kapitulera. Det är, som man ser, ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
