Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Frankrikes litteratur - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Under Frans I:s tid hade protestantismen vunnit en mycket
stor utbredning i Frankrike. Förberedelser funnos redan
hos 1400-talets frisinnade franska teologer, som ofta lett
kyrkomötenas antipåvliga politik, och redan före Luther
hade, såsom vi erinra oss, flera franska humanister uppträtt,
vilka kunna betraktas såsom reformationens förelöpare. Genom
Calvins Institutio religionis christianæ (1536) fingo dessa
franska protestanter ett banér, kring vilket de kunde samla
sig, och rörelsen tog nu allt starkare och starkare fart,
särskilt i Sydfrankrike, där calvinisterna i Margareta av Navarra
funno en varmhjärtad och modig beskyddarinna. Frans I,
denna religiöst indifferente renässansfurste, som uteslutande
såg den nya rörelsen ur politisk synpunkt, var visserligen
ingen vän av denna, och under den senare delen av hans
regering blevo våldsåtgärderna mot kättarne allt strängare
och talrikare, men något systematiskt utrotningskrig hade
ännu ej börjat, och kättarpartiet var vid hans död mäktigare
än förut. Under hans son Henrik II (1547—1559)
utvecklade sig emellertid den franske konungens politik allt mer och
mer i katolsk reaktionär riktning, och motsatserna mellan
de bägge lägren skärptes med varje år. I spetsen för
calvinisterna stodo nu Antoine de Bourbon, konung av Navarra,
och dennes vida mera betydande broder, den tappre Louis
de Condé, i spetsen för katolikerna de bägge bröderna
François de Guise och kardinalen av Lothringen, vilka efter
Henrik II:s död blevo Frankrikes verkliga regenter. I
januari 1562 sammanträdde kyrkomötet i Trento ånyo, och
på detta segrade nu den katolska reaktionen utefter hela
linjen. Redan i slutet av samma år utbröt det första
religionskriget i Frankrike, som sedermera med korta avbrott
fortgick ända till 1598, då den siste av ligans hövdingar
underkastade sig Henrik IV, men ännu konungens mord
1610 kan anses såsom en reflex av den uppjagade fanatism,
som hugenottkrigen skapat.
Dessa krig fördes väl med en oerhörd barbarisk grymhet, som
tyckes tillhöra de romanska folken, när deras lidelser råkat
i svallning. Men tack vare denna kamp fick reaktionen i
Frankrike dock i viss mån en annan färg än i Tyskland.
Där hade de teologiska fejderna till större delen utkämpats
med bläck och penna, och protestantismen hade där blivit
lärd, dogmatisk och torr. I Frankrike sökte man däremot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
