Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Frankrikes litteratur - Den nya estetiken - Plejadens program
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade man förut så livligt känt detta som du Bellay och
hans unga vänner. Först för dem blev poesien något heligt,
en offereld, som de tänt åt livets ideala makter och som
de ansågo såsom en plikt att troget vårda.
Redan genom sin ordskatt skulle poesiens språk skilja sig
från vardagslivet. Själva voro de ädlingar, och de ville
ock, att dikten skulle vara aristokratisk. Från grekiskan
och latinet lånade de dock mindre, än man förut trott, mera
från dialekterna och det äldre franska språket, och de funno
med rätta, att språket genom denna ålderdomlighet blev
rikare och mera majestätiskt. Denna förkärlek för arkaismen
blev sedan ett förhärskande drag hos hela skolan, hos Spenser
såväl som hos Stiernhielm. Men också genom upptagandet
av yrkesord och termer ville man rikta språket. Likaledes
sökte man att inom syntaxen införa nyheter, av vilka kanske
de flesta röja ett verkligt fint sinne för språkets väsen.
Av särskild vikt blev skolans försök att skapa klingande
epitet efter antikens mönster. Dylika funnos redan förut
ganska talrikt i franskan, men såsom substantiv; det nya
var, att ronsardisterna använde dem såsom epitet. Men
först hos en av Ronsards efterföljare, hos du Bartas, gick
detta epitetskapande till verklig överdrift. Mindre lyckad
var skolan beträffande mytologien. Från den humanistiska
poesien upptogo du Bellay och Ronsard utan tvekan den
klassiska mytologien och förkastade de ansatser till en mera
modern poetisk gudavärld, som funnos i de kristna
legenderna och de medeltida fésagorna. Men här mötte de
motstånd, särskilt från de calvinska skalderna, och under hela
den följande tiden blev denna fråga om mytologien föremål
för tvist.
Det betydande i denna stridsskrift ligger i själva
grundtankarna: att poesien måste vara konst, dess mål skönhet
och att denna poesi måste äga ett verkligt innehåll. Åt
denna senare tanke gav visserligen plejaden ett uttryck,
som verkar vilseledande: skalden skulle vara lärd. Men
därmed förstod man icke en teknisk lärdom som de gamla
rhetoriqueurernas, ty denna var för dem ingen verklig
lärdom, utan blott pedanteri. I stället menade man, att den
verklige skalden skulle vara en kulturmänniska, som stod
på höjden av sin tids bildning och var fylld av dess stora
idéer. Motsatsen var Marot, vars diktning endast varit en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
