Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Frankrikes litteratur - Den nya estetiken - Plejadens program
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
innebörden av denna sats, och i sin Deffence uppmanar den
förre sina landsmän att “utan försyn plundra det delfiska
templet på dess skatter“ — ett uttryck, som förefaller bra
nära en uppmaning till rent plagiat — men å den andra
sidan kan ej nekas, att de ganska snart höjde sig från
denna ståndpunkt, vid vilken Trissino stannat, till en vida
friare och självständigare. Målet för dem var dock en
modern fransk poesi, fylld av antikens rika skönhetskänsla,
icke några mer eller mindre skickligt dolda plagiat. De
voro glödande patrioter, men antiken var fortfarande för
dem det stora, om än upphinneliga mönstret för all skönhet,
och med denna antikbeundran förenade plejaden helt naturligt
en ny skolas förakt för de närmaste föregångarne. De äldre
franska skalderna underkännas nästan alldeles såsom
förebilder, och med en fyndigt funnen parallell frågar du Bellay,
huru det gått, om den augusteiska tidens författare inskränkt
sig till att efterbilda Ennius. I, säger du Bellay, “som
ägnen eder åt sånggudinnornas tjänst, vänden eder till
romare och greker, ja t. o. m. till italienare och spanjorer,
av vilka I kunnen få en högre poetisk form än av våra
franska skalder, ty hos dem är allt hud och färg, som hos
de förra är nerver, märg och blod“. Läs därför, fortsätter
han, “och läs omigen dessa gamla grekiska och romerska
auktorer och lämna de gamla franska diktarterna, rondeaux,
ballades, virelais, chants royaux, chansons och annat slisk
åt les jeux floraux de Toulouse och le puy de Rouen, lämna
åt sitt värde alla dessa gamla dikter, som endast förstöra
vår smak och bära vittne om fransmännens okunnighet“.
Efter detta mera allmänna försvar för det franska språket
övergår han till en mera speciell poetik, till den poetiska
stilen och de olika diktarterna. Dessa senare äro naturligtvis
de antika, satir, elegi, epos o. s. v. Den tanke, som ligger
bakom detta parti av stridsskriften, är den, att det nu måste
skapas en högre art av poesi än förut. Marot hade varit
elegant, småtäck, men hans dikt hade saknat de djupa
tonerna. Eör dessa äldre skalder hade poesien varit en lek,
och de hade aldrig förstått, att dikten i själva verket var
en gudomlig konst och den äkta skalden en inspirerad siare.
Du Bellay var väl icke den förste, som kom fram med
denna höga uppskattning av diktkonsten, ty denna möter
oss i de flesta av humanisternas poetiker, men knappast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
