Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Frankrikes litteratur - Den nya estetiken - Plejadens diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lät honom flytta in i Louvren, men förmådde honom också
att skriva en mängd tillfällighetsdikter, som ej rätt stämde
samman med Ronsards höga tankar om diktkonstens uppgift.
Därjämte fick han dock tid för större uppgifter, såsom den
vackra Institution pour l’adolescens de Charles IX, där han
utvecklar en konungs plikter, och dubbeldikten Discours des
misères du temps, där han visserligen talar såsom ivrig
katolik, men där han framför allt är patriot och sörjer över
landets partisplittring. Sina huvudsakliga krafter ägnade
han dock åt det stora epos, La Franciade, av vilket han
framför allt väntade sig odödlighet. Det blev till lycka för
Ronsard aldrig avslutat, och endast fyra böcker blevo tryckta.
Inom litteraturhistorien har det blott ett kuriositetsvärde
såsom Frankrikes första antikiserande epos. Men något
inflytande på samtiden hade det ej. Ronsard, vilken såsom
lyriker visat sig äga verklig originalitet, är här blott plagiator
— icke såsom man kunnat tro av Homeros, utan av
Vergilius. Och även i valet av hjälte var han ganska olycklig.
Han ville, liksom Trissino, skriva en stor fosterländsk
hjältedikt, men tog såsom ämne icke någon tilldragelse, som
blivit folket kär, utan en fabelhistoria, som säkerligen var
okänd utanför de lärdes krets. Enligt en tradition, som
visserligen går tillbaka ända till den tidigaste medeltiden,
hade det frankiska väldet grundats av en landsflyktig trojan,
Francus eller Francion, en av Hectors söner, och det var
denna antikvariska fantasi, som Ronsard nu tog upp.
Karl IX avled 1574 och därefter drog Ronsard sig
tillbaka från hovet och slog sig ned på landet. Ehuru ej
vidare åldrig — endast femtio år — kände han sig dock
såsom gammal, och hans diktning började nu att tystna.
Men under denna tredje period skrev han dock några av
sina vackraste poem, Sonnets pour Hélène, i vilka dödens
förkänsla och ålderdomens resignation taga sig ett sällsport
ädelt och finkänsligt uttryck. Den melankoli, som kanske
utgör grundtonen i Ronsards dikt, kommer här särskilt fram,
såsom i den vackra sonetten
Quand vous serez bien vieille, au soir, à la chandelle
Assise auprès du feu, devidant et filant,
Direz, chantant mes vers, et vous esmerveillant:
Ronsard me celebroit du temps que j’estois belle.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
