Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Senrenässansen
- Frankrikes litteratur
- Den nya estetiken
- Du Bartas och D’Aubigné
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anslutning till plejadens program började han med pindariska
oden och andra dikter i klassisk stil, men snart trädde de
religiösa intressena alldeles i förgrunden. Hans mål blev
nu att skapa ett på samma gång kristligt och antikt epos
eller — med andra ord — att fortsätta i den riktning,
som Ronsard börjat med Franciaden, men med en mera rent
kristlig dikt. Han började med en episk behandling av
Judits bok, men kastade sig snart på ett större ämne, hela
skapelsehistorien, och 1578 utkom hans La Semaine i “sju
dagar“, en sång för var och en av de olika skapelseakterna.
Redan de två första verserna äro karaktäristiska för poemet:
Toy, qui guides le cours du ciel porte-flambeaux,
Qui vrai Neptune tiens le moite frein des eaux.
För det första finna vi här, att dikten är avfattad på
alexandriner, vilka tydligen skola motsvara den klassiska
hexametern. Vidare finna vi ett för du Bartas’ hela
diktning mycket betecknande “homeriskt“ epitet; himlen kallas
“porte-flambeaux“, och i sina anmärkningar upplyser Du
Bartas, att detta motsvarar det grekiska astrophoros och
det latinska stellifer. Dylika epitet hade, såsom vi minnas,
införts av Ronsard, men han hade ännu använt dem med
en viss måtta; först hos du Bartas möta de oss däremot
massvis, och dessutom använder han reduplikationer såsom
floflottantes (= flottantes), pépétiller (= pétiller) o. s. v.
Över huvud driver han den ronsardska skolans språkliga
excentriciteter till deras spets och bidrog därför till att hos
de yngre bringa skolan i vanrykte. I likhet med Homeros
och Vergilius börjar han sitt epos med en invokation, men
icke till den hedniska sånggudinnan, utan till Skaparen
själv, och såsom god kristen förkastar han Ronsards hedniska
mytologi. Men icke alldeles. Ty Skaparen säges dock
såsom “den sanne Neptunus hålla vattnens fuktiga tygel i sin
hand“ — det sista i anslutning till den 107:de psalmen,
där det skildras, huru Herren med sitt ord uppväcker
stormvinden, så att den häver upp havsdjupets böljor. De antika
gudarna få dock således stanna kvar i denna kristliga dikt
såsom ett slags poetiska dekorationer för att beteckna havet,
vinden o. s. v. Så till vida var dikten också i enlighet
med skolans program, att du Bartas för sitt epos valt ett
mäktigt ämne — ett bland de största inom den kristna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Apr 1 18:46:15 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/allmlihi/3/0450.html
