Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Frankrikes litteratur - Den nya estetiken - Du Bartas och D’Aubigné
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
natten gömma undan hans kläder. Det hjälpte icke. I
blotta skjortan halade sig Agrippa ned genom fönstret,
nådde truppen, just som den drog bort, och var, fortfarande
i samma lätta dräkt, ett par timmar senare i full strid med
ligisterna. Och så fortgick det med det ena vilda äventyret
efter det andra. Endast genom en slump undgick han det
stora blodbadet under Bartholomeinatten. Tre dagar förut
hade han deltagit i en duell, vakten hade överraskat dem,
och d’Aubigné hade sårat en av soldaterna. I följd härav
måste han hals över huvud fly ur staden, och det räddade
hans liv. Efter massakern kom han tillbaka såsom hovman
hos Henrik av Navarra, vilken som bekant hölls i ett slags
fångenskap i Vincennes, under vilken man egentligen sökte
roa honom, på det att han skulle hålla sig fjärran från
politiken, och nu deltog d’Aubigné med liv och lust i det
muntra hovlivet, duellerade, kurtiserade och hade glada
äventyr av olika slag, slagsmål med polisen, med vagabonder
och tjuvar. Då Henrik efter någon tid rymde, följde
d’Aubigné med och blev nu en av huvudpersonerna i det nya
hugenottkriget såsom en av konungens mest betrodda vänner.
Henriks avsvärjelse grumlade väl vänskapen dem emellan,
men denna var dock för fast rotad för att kunna ryckas
upp; ibland var d’Aubigné väl nära Bastiljen, men trots
sin frispråkighet och sitt fronderi förlorade han likväl aldrig
Henriks ynnest. Svårare blev det för honom under
förmyndarregeringen, misshälligheterna mellan de styrande och
den mäktige hugenotthövdingen blevo allt flera, och till sist
måste han lämna Frankrike. Han slog sig då naturligtvis
ned i calvinisternas Rom, i Genève, där han till en början
mottogs med hänförelse och där han som gammal krigare
ledde stadens försvar. Men också här höll det på att gå
honom illa. För att stärka befästningsverken lät han riva
en gammal, övergiven kyrka, och nu blev han dömd till
döden. Han tog det lugnt, ty vid dylika domar var han
van och lyckades även denna gång att undgå detta öde.
Först 1630, då han uppnått åttio års ålder, slutade han
sitt så växlingsrika liv, som så ofta varit hotat både på
avrättsplatsen och på slagfältet.
D’Aubigné hade lätt att gripa till svärdet, som satt ganska
löst i slidan, men han hade nästan lika lätt att gripa till
pennan, och såsom författare utvecklade han en oerhört
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
