Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Frankrikes litteratur - Den nya estetiken - Du Bartas och D’Aubigné
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omfattande verksamhet, ehuru det mesta han skrev fick vila i
manuskript och först i våra dagar utgivits. Han skrev en
stor tidshistoria, en självbiografi, ett väldigt, misslyckat
skapelseepos, romaner, satirer på vers och prosa, sonetter,
oden, vers mesurés, psalmer o. s. v. Redan som yngling
började han med kärleksdikter i Petrarcas stil, och av
Ronsard förblev han under hela sitt liv en ivrig beundrare.
Men på litteraturens fält gick det honom som på
drabbningens; där var han en tapper krigare, men han blev
aldrig någon stor fältherre. Och såsom författare blev han
heller aldrig någon stor poet, utan kanske snarare, vad
Faguet spirituellt kallar, en begåvad “journalist“, men
såsom sådan en bland denna tids mest typiska företeelser. I
varje fall kommer hans naturell fram i dessa dikter.
Bäst är han, då han mest ger sig själv, och det gör han
i Les Tragiques. Att detta arbete likväl av samtiden
mindre uppmärksammades, än det förtjänade, berodde därpå,
att det först 1616 utkom i tryck, och då hade denna dikt
varken poetiskt eller partipolitiskt någon aktualitet. Ligans
krig tillhörde historien, och inom dikten hade Malherbe
efterträtt d’Aubignés mästare Ronsard. Vida större effekt
skulle Les Tragiques otvivelaktligen hava fått, såvida de
publicerats omedelbart efter det, att dessa dikter skrevos.
Han hade påbörjat samlingen 1577, medan han låg sårad
efter slaget vid Casteljaloux, och sedan hade han fortsatt
den, medan han satt på hästryggen eller låg i löpgraven.
Och av detta arbetssätt bär också samlingen spår. Om man
skall kalla den ett epos eller en satir, kan vara en
smaksak. Ett epos skildrar ju gärna forntiden, och genom
tidsavståndets förstorande verkan vinnas här de övermänskliga
proportioner, som hjältedikten kräver. D’Aubigné skildrar
däremot sin egen samtid, det förhärjande religionskrig, i
vilket han själv deltog, och detta är knappt ett episkt ämne.
Ett epos har sin styrka i den åskådliga berättelsen, och
d’Aubigné var i sin sjudande partifanatism oförmögen att
giva annat än lidelsefulla uttryck åt sitt flammande hat
mot ligan och sin lika glödande kärlek till calvinismens
heliga sak och till denna olyckliga franska fosterjord, som
färgades röd av egna söners blod. Ett epos måste till sist
hava en hjälte, och någon dylik finnes ej i Les Tragiques,
som blott är en tidsmålning. Såsom en satir kan man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
