Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Frankrikes litteratur - Den nya estetiken - Romanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han skall söka döden, men den förbittrade sköna vägrar att
svara, och han begiver sig till “den trogna kärlekens källa“,
som vaktas av tvenne lejon, för att sönderslitas av dem —
men de väluppfostrade vilddjuren skona den trogne älskaren.
Och slutligen veknar även Astrées hjärta. Hon har
återigen ångrat sin hårdhet och liksom Celadon ilat till källan
i hopp att bliva dödad av lejonen. Men där vid källan
försonas och förenas de.
Detta är emellertid blott huvudhandlingen, och i denna
invävas massor av bihandlingar och berättelser, långa tal
och dikter; det hela fyller också över fem tusen sidor.
Redan det sammanträngda referat, jag här gjort, säger
oss, att vi med denna roman befinna oss mitt uppe i barocken.
Den föregående tidens korta, pretiösa kärlekssonetter hava
här svält ut till en voluminös roman, vars ideal så litet som
möjligt motsvarades av verkligheten. Vill man känna denna
tids verkliga erotik, skall man i stället vända sig till
Brantômes skabrösa skandalkrönika, där människorna skildras
sådana, som de verkligen voro. Men Astrée är icke blott
osann, ty även denna så förkonstlade roman speglar dock
en sida av denna tids liv — den visar oss tiden,
visserligen icke sådan den var, men sådan den ville vara, och
den säger oss, att renässansen med dess heta blod nu
förlorat sin makt över människorna. Man hade fått ett annat
ideal än att utveckla personlighetens alla krafter. Denne
drömmande sentimentale herde var dock en ny typ inom
den franska dikten, han var, såsom man träffande sagt,
barockens Werther, och han väckte även samma förtjusning
som denne sin senfödde ättling. Men alldeles nytt var det
här förhärligade kärleksparet icke. Dess stamföräldrar, den
smäktande trubadoren och den hårda, otillgängliga damen,
hava vi redan förut mött i den provençalska lyriken, i viss
mån också i en roman breton som Yvain. Den
kärlekskodex, som fastställes av Celadon, är nästan alldeles lika den,
som vi måhända erinra oss från den provençalska tiden,
kaplanen Andreas’ De arte amandi. Man — heter det
i Astrée — får ej älska mer än en enda, ej hava någon
annan lidelse än sin kärlek, ej vinnlägga sig om annat än
att behaga den älskade, ej hava någon annan vilja än hennes
etc. Det nya, som här kommit till, är herdekostymen och
framför allt sentimentaliteten. Denna är utan tvivel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
