Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Frankrikes litteratur - Dramat - Den antikiserande tragedien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
livlösa medeltidsdramat utan några större tekniska förändringar
övergick i renässansdrama såsom i Spanien med Lope och i
England med Marlowe. Men icke heller denna möjlighet
blev en verklighet. Hardy, som med sina tragikomedier
även här gjorde ett försök, var icke nog skald att kunna
lösa denna uppgift. Den tredje möjligheten var en
kombination av det folkliga scendramat och det lärda läsedramat.
Det var en dylik lösning, som efter åtskilliga förberedelser
gjordes av Corneille och ännu fullständigare av Racine.
Skildringen av detta fransk-klassiska scendramas
uppkomst tillhör emellertid nästa period, och under denna faller
blott kampen mellan det folkliga scendramat och det lärda
läsedramat. Vi vända oss först till det senare, som var
den nya insats, som gjordes med senrenässansen.
Från medeltidens historia erinra vi oss, att la Confrérie
de la Passion hade privilegium på att ensam i Paris
uppföra “quelque mystère que ce soit, soit de la dite Passion
et Résurrection ou autre quelconque, tant de Saints nomme
de Saintes“. Enligt en strängt juridisk tolkning av detta
brev hade brödraskapet således blott privilegium på
mysterier och mirakler, och ehuru de naturligtvis också kunde
uppföra moraliteter, sottier och farser, hade de dock icke
någon ensamrätt att spela dessa; i varje fall är det säkert,
att les basochiens flitigt uppfört både moraliteter och
farser — huruvida de haft något formligt privilegium
härpå, synes tvivelaktigt, ännu tvivelaktigare att confrériet
genom en överenskommelse med la Basoche fått rätt att
spela också moraliteter. 1548 utfärdades emellertid ett påbud,
som i viss mån riktade dråpslaget mot den medeltida teatern;
enligt detta förbjöds confrériet att hädanefter uppföra “le
mystère de la Passion Nôtre Sauveur, ne autres mystères
sacrés“, men däremot tillätos gillebröderna att spela
“mystères profanes“. Att döma av ordalydelsen hade således
privilegiet upphävts — ty detta innefattade blott mysterier
och mirakler — och tillåtelsen att spela profanmysterier
innebar ingen ensamrätt. Men så uppfattade man
emellertid icke saken, ty i samma edikt förbjödos “alla andra att
hädanefter uppföra spel och mysterier vare sig i staden
Paris eller i dess förstäder och omgivning, så framt det ej
skedde i samma brödraskaps namn och till dess profit“.
Därmed hade confrériet i själva verket fått ett mera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
