Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Frankrikes litteratur - Dramat - Den antikiserande tragedien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Man behöver blott taga en flyktig överblick av innehållet.
Den första akten inledes av Antonius’ skugga, som redogör
för sin föregående kärlekshistoria och berättar, att han
uppenbarat sig för Kleopatra och uppmanat henne att söka döden.
Därefter följer en dialog mellan Kleopatra och hennes
förtrogna, vilka besvärja drottningen att avstå från sitt
självmordsbeslut, och så avslutas akten av en kvinnokör, som
besjunger kärlekens olyckor. Den andra akten upptages av
ett samtal mellan Octavianus och hans förtrogne om
utsikterna att levande kunna föra Kleopatra till Rom och
avslutas med en kör om högmodets skadliga följder. Den
tredje akten består av en scen mellan Kleopatra och
Octavianus och handlar om hennes undandolda skatter, men här
faller författaren alldeles ned från den tragiska koturnen,
och hans Kleopatra blir nästan vulgär. I den fjärde akten
händer fortfarande ingenting annat än att Kleopatra och
hennes tärnor uppmana varandra att dö, och i den femte
följer slutligen en lång berättelse om, huru drottningen satt
sin plan i verket — mindre kan man näppeligen begära. Och
dock slog detta i våra ögon så puerila försök oerhört an
på en publik, som i varje fall var Frankrikes mest bildade
och bestod av poetiskt högt begåvade män. Utan tvivel
berodde detta därpå, att denna publik kände, vad vi icke
längre kunna känna, nämligen vad författaren ville med sitt
drama. Det avsåg att vara psykologiskt, att skildra ett
själsliv under några patetiskt upprörda timmar, kampen —
för att citera Levertin — “i en människosjäl, som sliter
sig lös från livet, därför att det ödets åskslag, som drabbat
henne, varit för hårt att utstå“. Den förste, som på fransk
scen ställt sig denna uppgift före, var Jodelle; han var
utan föregångare, och han misslyckades. Men en stor sak
hade han likväl uträttat: han hade angivit det mål, mot
vilket hela det franska dramat under den följande tiden
strävade och som det först med Racine fullständigt skulle nå.
Utöver Jodelle kom man knappast under 1500-talet.
Antikiserande tragedier på franska skrevos visserligen ganska
många under det återstående halva seklet, men de lägga
intet nytt till Jodelles förstlingsförsök, varken hans egen
Didon se sacrifiante eller de tragedier, som skrevos av de
la Pèruse, Grévin, bröderna de la Taille, knappast heller
Robert Garnier, vilken utan tvivel var den mest betydande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
