Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Frankrikes litteratur - Dramat - Den antikiserande tragedien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dramatikern och vars les Juives — behandlade Judarikets
undergång — är den kanske enda tragedi från denna tid,
som fylles av ett verkligt patos. I själva verket voro också
dessa dramer mindre diktverk än exemplifikationer på en
estetisk teori, som kommer fram dels i Scaligers förut
omtalade poetik, vilken trycktes 1561 och genast fick en
oerhörd inverkan trots arbetets ytlighet i uppfattningen, dels
i Jean de la Tailles L’Art de la tragédie (1572), som i
många punkter förebådar Corneilles estetik. I likhet med
Trissino framhåller han mycket starkt “sannolikheten“
såsom en lag för dramat, och bland annat härleder han
härifrån det redan av Horatius utfärdade förbudet att låta mord
och dödsfall försiggå på scenen, enär åskådaren inser, att
de ej kunna vara verkliga. Likaså är han den förste
fransman, som bestämt fastslår lagen om de tre enheterna —
således idel satser, som sedan vända tillbaka hos Corneille.
Denna antikiserande tragedi var likväl, om än icke direkt
ett läsedrama, så dock icke avsett för scenen. På teatern
i Hotel de Bourgogne kunde en dylik tragedi ej uppföras,
ty publiken där intresserade sig alls icke för dessa lärda
stycken; den tyckte icke om långa monologer, utan ville,
att något skulle hända, och så vitt man vet gjordes heller
aldrig något försök att här uppföra någon av plejadens
tragedier. För de antikiserande tragedierna däremot fanns
ingen teater. Cléopâtre uppfördes på Collège de Reims’
gård, sedan i Collège de Boncourt, några andra tragedier
spelades i andra kollegier och palats. Men dessa
representationer voro mycket fåtaliga, och Rigal, som omsorgsfullt
studerat denna fråga, kan ej komma till en högre siffra än
tio dylika representationer under de första femton åren efter
Cléopâtre, då den dramatiska författarverksamheten likväl
var som livligast. De övriga tragedierna lästes blott, och av
Garniers tragedier, som dock voro de bästa, tyckes icke en
enda hava blivit uppförd. Efter plejadens första år blev
en representation undantaget; regeln var, att en tragedi
skrevs för att tryckas och läsas. Detta inverkade
naturligtvis på själva kompositionen, som härigenom blev ovanligt
odramatisk. Författaren skrev aldrig sitt stycke för någon
bestämd scen. Den medeltida skådebanan i Hotel de
Bourgogne med dess “mansions“ kunde han icke använda —
varken ville han eller fick han det — och den tillfälligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
