Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Frankrikes litteratur - Dramat - Komedien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
falk, rider efter räv eller förföljer haren, medan soppan
kokar i sin kittel och köttet stekes på sitt spett. Sedan
kommer middagen med dess glam och dess klang av glas;
man spelar kort och på aftonen beger man sig ut på äventyr
i Paris“.
Men även Eros spelade en roll i denne så älskvärde
prelats liv. Sin älskarinna Alix hade han för att undvika
skandal gift bort med ett beskedligt dumhuvud, Guillaume,
och akten avslutas med en skildring av detta äkta par —
han godtrogen och överlycklig över fruns alla förträffliga
egenskaper och hon skrattande åt hans enfald. Men akten
ger oss icke blott de främsta handlande personernas
karaktärer, utan innehåller ock uppslaget till den följande
konflikten. Alix är icke endast otrogen mot sin man, utan
också mot sin älskare och är kär i en kapten Florimond.
Sedan utvecklar sig handlingen så, att Florimond, som varit
i kriget, kommer tillbaka, och det ser ett ögonblick ut, som
om abbé Eugènes lilla idyll skulle störas. Men med sin
världsvana och sin frånvaro av all malplacerad idealism
lyckas abbéen ordna det hela. Hans syster är kär i
Florimond, och för att bli kvitt en besvärlig rival gifter han
bort henne med kaptenen, Guillaume, som hotas med
gäldstugan, får sina skulder betalda, tack vare vilket han liksom
Lazarillo de Tormes finner sig i sitt öde som hanrej, och
Alix återvänder till sin officielle älskare. Satiren, som börjat
tämligen oskyldigt, blir således allt fränare och bittrare, ju
längre stycket skrider fram, löjligheterna avslöja sig såsom
rena lumpenheter, abbéen offrar sin syster för att få behålla
sin mätress, Florimond sin älskarinna för ett rikt gifte,
Guillaume visar sig vara icke blott dum, utan också totalt
ärelös, och Alix, som håller till godo med sin abbé, är
nästan ännu sämre. Det hela är i lustspelets form en
svartmålning, som erinrar både om Machiavellis Mandragola och
Ben Jonsons Volpone, men alldeles utan den engelska
satirikerns lågande sedliga patos, som här motsvaras av
fransmannens skeptiska, malitiösa löje.
Här hade man således fått en rent ypperlig komedi, och
det tyckes, som om steget mellan Eugène och Georges
Dandin kunnat tagas nästan med detsamma. Men lika litet
som Adam de la Halle och Pathelins författare fått några
omedelbara efterföljare, lika litet fick komediförfattaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
