Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Frankrikes litteratur - Dramat - Tiden mellan Hardy och Corneille
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
arbetsfält kastade han sig härmed icke in på, ty antagligen
hade han börjat med dem, och av de bevarade styckena är
troligtvis Théagène et Cariclé äldst, men tragikomedien blev
nu för en längre tid ensamhärskare på Hotel de Bourgognes
scen. Uppfattningen av begreppet tragikomedi var dock
ganska svävande, ty den tidens estetik erkände blott tre
arter av drama: tragedi, komedi och eklog. Tragikomedien
var en nykomling, som ej passade in någonstädes. Tragedien
var uteslutande patetisk, tragikomedien kunde däremot
åtminstone, ehuru det ej var nödvändigt, blanda patetiska och
komiska element om varandra; tragedien rörde sig blott med
högtstående personer, tragikomedien hade däremot plats också
för “médiocres“, tragedien slutade alltid i olycka,
tragikomedien åtminstone vanligen lyckligt, tragedien sökte åtminstone
att iakttaga tidens enhet, tragikomedien satte sig obesvärat
över denna regel — i ett stycke förflyter sju år mellan den
första och den fjärde scenen i samma akt, och i ett annat tilldrar
sig handlingen i Tyskland, Egypten och Italien. Men viktigast
var dock romantiken; ämnena voro oftast från romanen, icke från
den antika eller bibliska historien eller sagan. Dessa ämnen
lånade Hardy från alla möjliga håll, från antika och spanska
romaner, från italienska noveller o. s. v., men alltid från sådana,
som förut voro översatta till franska, ty spanska eller italienska
tyckes han ej hava kunnat, och något direkt inflytande från det
spanska och italienska dramat, som ej var översatt, kan man ej
iakttaga hos honom. Till den allmänna karaktären var dock hans
tragikomedi densamma som spanjorernas och engelsmännens
folkdrama, ehuru snarast sådant detta drama var före Shakspere
och Lope. Även här fordrades det således, att en stor skald
skulle komma och gjuta liv i den döda formen. Men denne
kom aldrig, och Corneille, som i le Cid var på väg att skapa
en verkligt konstnärlig och äkta fransk tragikomedi, drog sig
efter striden om detta drama tillbaka och övergick till tragedien.
Mellan åren 1610 och 1617 tyckes Hardy nästan ensam
hava behärskat scenen. Men sistnämnda år fick han en
medtävlare i Théophile de Viau, vars Pirame et Thisbé då
uppfördes. Ämnet är lånat från Ovidius’ bekanta berättelse,
men denna har här amplificerats, så att det hela verkar
såsom en dramatiserad roman. Nytt var detta ju icke, och
i själva verket är Pirame et Thisbé blott en tragikomedi,
ehuru med en olycklig utgång. Det nya i stycket ligger i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
