Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Frankrikes litteratur - Dramat - Tiden mellan Hardy och Corneille
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
själva stilen. Ehuru Théophile de Viau i motsats till Hardy
onekligen var poet, är han dock här en oförbätterlig
marinist, vars stycke vimlar av sökta, onaturliga och pretiösa
vändningar. Men det var just denna onatur, som slog an
på de högre klasserna, som alldeles samtidigt i d’Urfés Astrée
hade fått sin bibel, och Hotel de Bourgogne, där stycket
uppfördes, började därför att fyllas av en bildad och förnäm publik.
Med Pirame et Thisbé hade dramat adlats från att vara ett
folknöje till en verklig konstart. Så till vida hade Théophile
lyckats att åter skapa ett högre stående scendrama — ett
drama, som icke längre lade an blott på handling, utan som
ock ville vara verklig poesi, låt vara en poesi, som blott
senterades av samtiden och ej av eftervärlden.
Med detta åter mera lyriska drama banade han ock vägen
för den nya, pretiösa pastoralen, som två år senare gjorde sitt
inträde i Hotel de Bourgogne med Racans Arténice — påverkad
icke blott av Hardys pastoraler utan ock av Astrée och av Pastor
fido. Efter 1619 delar sedan pastoralen med tragikomedien
herraväldet över den franska scenen. Men nu hade den bildade
publikens uppmärksamhet riktats på teatern, och det stora,
avgörande genombrottet, förberett av Hardy, stod för dörren. Man
började nu med pastorala tragikomedier, 1629 debuterade
Corneille med sin första komedi, och snart följde den första nya
tragedien, Mairets Sophonisbe, striden om de tre enheterna, som
förut föga diskuterats i Frankrike, flammade upp, och samtidigt
undergick själva teaterväsendet en genomgripande förändring.
Hittills hade det i själva verket icke funnits någon verkligt
fast teater. De italienska trupperna hade kommit och rest.
Valleran Lecomte, som 1599 slagit sig ned i Hotel de
Bourgogne, måste efter ett par månader ånyo bege sig ut i
landsorten, året därpå kom han väl antagligen tillbaka, men
fick 1603 åter resa, återvände 1607 och stannade då flera
år, men först 1628 blev hans trupp fullt stationär i Hotel de
Bourgogne. Året därpå fick emellertid confrériets gamla teater
en ny konkurrent, Mondorys trupp, som gjorde sig till målsman
just för de nya strömningarna inom dramat. Och nu bryter
klassiciteten, redan förberedd av Malherbe, in också i dramat.
Men den närmare redogörelsen för de litterära
brytningarna under dessa så uppslagsrika år, då senrenässansen
utvecklade sig till klassicitet, tillhör detta arbetes nästa del.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
