Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Englands litteratur - Den Elisabethska tiden - Spenser och hans skola
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
avslutad. Ty i den andra boken vidtager ett alldeles nytt
äventyr med en ny hjälte, Sir Guyon. Skulle arbetet hava
blivit fullbordat, hade resultatet således blivit icke en enda
dikt, utan en cykel på tjugufyra olika dikter, något i samma
stil som t. ex. Geste de Guillaume d’Orange, och dessa
skulle först i avslutningen hava fått en mycket svag enhet
genom fédrottningens giftermål med Arthur.
Men dikten lider också av andra fel. Ett problem, som
framställde sig för hela den riktning, som Spenser tillhörde,
var att för den episka dikten finna en folklig mytologi och
folkliga hjältar. Spensers mytologi blev knappt folklig.
För sitt kristliga epos kunde han väl ej begagna den antika
gudavärlden, men de kristna abstraktioner, som han satte
i dennas ställe, voro minst av allt folkliga, utan en lärd
mans spekulationer. Och detsamma kan sägas om hjältarna.
Ariosto och Tasso hade här lyckats, deras eper röra sig med
välbekanta, av folkets fantasi utdanade gestalter. Men
patriot som Spenser var, ansåg han sig tydligen icke böra
upptaga dessa franska och italienska hjältar, utan i stället
välja engelska, och det arbete, som här troligen föresvävade
honom, var sir Thomas Malory’s omkring 1470 skrivna
engelska prosaroman La Morte d’Arthur, som ännu på
1500-talet var en mycket omtyckt läsning och där Sir
Thomas sammanfört de olika sagorna om konung Arthur
och hans riddare. Denna ämneskrets var utan tvivel både
folklig och nationell. Men även här förde Spensers estetiska
teorier honom på villovägar. Fairy Queen har otvivelaktigt
något av den romantiska koloriten i roman breton, men
olyckligtvis tog Spenser ej upp de verkliga Artusriddarna,
utan skapade nya, som visserligen bättre passade för hans
moraliskt-religiösa syfte, men som voro folket främmande
och i själva verket endast blodlösa abstraktioner. De brokiga
äventyren draga oss därför förbi såsom i en dröm, utan
att denna dröm får det liv och den färg som i Ariostos
dikt, och vid sidan av Tassos varmblodiga, sensuella
skildringar verka Spensers såsom bleka och kyliga. Idealismen
är här för sublimerad för att fjättra vårt intresse, och
Bunyan, som i sin Pilgrim’s Progress i själva verket
behandlade samma ämne som Spenser, lyckades vida bättre,
därigenom att han — trots det att även han rörde sig med
idel allegorier — innerst var en realistisk folkförfattare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
