Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Englands litteratur - Den Elisabethska tiden - Spenser och hans skola
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Spensers synpunkter voro slutligen begränsade till
samtidens horisont. Det var dagens politiska och religiösa
spörsmål, han i allegoriens form behandlade i sin dikt, och denna
blev därför icke, såsom Shakspere’s, “for all time“. Men
väl kan man förstå den oerhörda förtjusning, med vilken
Fairy Queen mottogs av Elisabeths tid. Tassos
Gerusalemme hade kommit ut strax efter de kristnes seger vid
Lepanto, Fairy Queen trycktes icke fullt två år efter de
protestantiska engelsmännens Lepanto — den spanska, katolska
armadans undergång. Och vidare var hela den nyklassiska
riktningens program här fullt genomfört. Fairy Queen var
ett religiöst, protestantiskt epos, fyllt av tidens översvallande
patriotism, och slutligen var dikten enligt den tidens estetik
byggd såsom Homeros’ och Vergilius’ stora hjältedikter, ty
även dessa uppfattades, såsom vi sett, såsom allegorier med
ett moraliskt syfte.
Allt detta lämnar visserligen oss oberörda. Men även för
vår tid äger dikten en obestridlig tjuskraft, väl ej såsom
helhet, men i enskilda partier, och denna beror på de
underbart melodiösa, smältande stanzer, på vilka den är avfattad.
Denna Spenserska stanz är en ny variant av ottavan, vars
åtta rader här utökats med ytterligare en, och den träffar
på ett överlägset sätt den ideala tonen i den engelska
renässansens främsta hjältedikt.
Spenser var skolans stora poetiska kraft. Men vid hans
sida stod Sir Philip Sidney, som i viss mån förkroppsligade
det ideal, som Spenser bildat sig av en kristen riddare.
Sidney dog ung, vid ännu ej fyllda trettiotvå år av de sår,
han fått i striden mot spanjorerna i Nederländerna. Och
han hade något av de italienska renässansmännens allsidiga
begåvning. Av sin samtid skildras han såsom den mest
fulländade hovman, han var en skicklig, mycket använd
diplomat, en överdådigt djärv krigare, och Wilhelm av
Oranien, den “tyste“, skall hava förklarat honom vara en av
de mest omdömesmogna statsmän, som England hade.
Dessutom var han en lärd och en poet, över vars korta liv det
vilade ett skimmer av idealitet. Åt diktkonsten kunde han
emellertid blott ägna några få, från statstjänsten lediga
stunder. Det mesta, han skrev, tyckes för övrigt hava gått,
förlorat, ty höge herrar som Sidney tryckte den tiden ej
gärna sina arbeten, och de, som bevarats, hava också
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
