Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Englands litteratur - Den Elisabethska tiden - Det engelska dramat före Marlowe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
andra lånade innehållet från novellen såsom tragedien
Perfidus Etruscus, vilken företer slående likheter med Hamlet
och troligen ej heller varit utan all inverkan på det äldre
Hamletsdramat. Och slutligen vände man sig till den engelska
historien, där särskilt Richard III starkt erinrade om Senecas
gestalter, och denna förebild skymtar, som vi sedan skola se,
fram ännu i Shakspere’s stycke.
Detta förut ganska okända latinska universitetsdrama har
haft en stor betydelse, ty det var med detta, de män
uppfostrades, som sedermera, på 1580-talet, reformerade den
engelska folkteatern. Men även här fattas det väsentliga för
ett modernt drama — själva livet. Väl möta vi ett dånande
patos. Men trots detta leva gestalterna ej, utan föredraga
blott kalla deklamationer.
Emellertid var det klart, att man även i England skulle
liksom i Italien och Frankrike göra ett försök att överföra
detta latinska drama på modersmålet. Motsvarigheten till
Trissinos Sofonisba är den av Thomas Norton och Thomas
Sackville författade Ferrex and Porrex, även kallad
Gorboduc, som 1562 uppfördes av studenterna i den juridiska
läroanstalten The Inner Temple i London. Poetiskt sett är
stycket mycket underhaltigt, men ehuru det alls icke blev
så banbrytande för det engelska dramats utveckling, som
man förut förmenat, så har det likväl sitt intresse.
Förebilden var Senecas Thebais, som skildrar brödrastriden mellan
Eteokles och Polyneikes. Men själva handlingen har lånats
från Galfrids brittiska sagohistoria om Gorboducs tvänne
söner Ferrex och Porrex. Varje akt avslutas med en s. k.
körsång, utförd av “fyra gamla och visa män“, men för
övrigt upptagas de av ändlösa samtal, i själva verket
monologer, som genom den “förtrogne“ förvandlats till dialoger,
alla tilldragelser berättas blott av någon budbärare, och först
i den fjärde akten blir det något mera liv i handligen.
Porrex har dräpt Ferrex, och modern hämnas hans död
genom att döda den andre sonen — vilket allt åskådaren
emellertid blott får höra. Men så kommer den femte akten,
vilken faller alldeles utanför den föregående handlingen. De
båda hjältarne äro redan döda, men folket, förbittrat över
drottningens ogärning, “gjorde uppror — så referera
författarne aktens innehåll — och dödade både fadern och
modern. Då församlade sig rikets store och nedgjorde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
