Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Englands litteratur - Den Elisabethska tiden - Det engelska dramat före Marlowe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Uppslaget är i äkta Senecastil: Megæra uppträder och siar
det olycksöde, som skall drabba Œneus’ hus i följd av
dennes “hybris“. Resten av akten upptages av samtal,
huvudsakligen mellan Meleager och dennes “förtrogne“ och
slutar med en körsång av caledonska borgare. Den andra
akten inledes med ett samtal mellan Œneus och en “senex“,
men så berättar Œneus’ maka Althea en hemsk dröm,
som hon haft, en siare uppträder, också med en
olycksbådande profetia, och så slutar akten med en körsång.
Peripetien kommer i den tredje akten. En “budbärare“
meddelar, att Œneus’ och Altheas son Meleager dödat den
vildgalt, om vars härjningar i landet stycket förut rört sig.
Men segerjublet förbytes strax därefter i sorg. Meleager
har råkat i tvist med sina morbröder och dräpt dem. Sedan
kören slutat denna akt, vidtager den fjärde, som börjar med
en monolog av “amman“, och sedan skildras, huru Althea
på sin egen son hämnas sina bröders död. Den femte akten
ger oss upplösningen. Œneus’ klagar väl över sonens död,
men vågar i sitt trots ännu utmana gudarna. Och nu är
måttet rågat. Ty nu får han veta, icke blott att sonen är
död, utan ock att det är modern, som dödat honom och i
förtvivlan själv tagit sitt liv. Förföljd av furier ilar han
ut, och genom ammans berättelse få vi till sist höra, att
han störtat från ett torn och omkommit. Med en körsång
om övermodets följder slutar därefter detta sorgespel.
Redan av referatet framgår, att vi här hava en ganska
god antikimitation. Handlingen är lika klar och överskådlig
som i Senecas tragedier, författaren har med oneklig talang
begagnat den antika peripetien, hjälten haren “väldig skuld“,
som motiverar hans straff, den antika tragediens figurer
vända här tillbaka: den förtrogne, amman, budbäraren och
siaren, vi hava olycksbådande drömmar, stycket inledes av
hämdens ande, och det hela rör sig, såsom hos Seneca, med
starka effekter, med dråp, självmord och förtvivlan.
Renässansestetikens fordringar på en tragedi voro således i alla
punkter uppfyllda, även med avseende på de tre enheterna.
Dylika stycken voro, som sagt, ganska talrika. En del
hade såsom Seneca lånat händelsen från den antika
mytologien. Men andra valde sådana kristliga ämnen, som stodo
de antika nära. En tredje grupp behandlade turkiska ämnen,
som ju erbjödo stora likheter med Senecas morddramer. Åter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
