Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Englands litteratur - Den Elisabethska tiden - Det engelska dramat före Marlowe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sin repertoar måste truppen i varje fall lämpa efter hovets
smak. De klassiska styckena voro därför ganska få, knappt
några Seneca-tragedier. Moraliteter spelades visserligen, men
huvudmassan utgjordes dels av mytologiska festspel, dels av
s. k. romandramer. Dessa senare betecknade så till vida
en nyhet, att de icke hade något vare sig moraliskt eller
religiöst syfte, utan blott avsågo att bereda hovfolket ett
nöje för stunden. Tekniken var här i det hela densamma
som i exempelmoraliteten. Innehållet var lånat från den
tidens populära romaner, från de prosaiska riddarböckerna,
från Amadis, från Diana av Montemayor, från Theagenes
och Kharikleia m. m. Endast få av dessa dramatiserade
romaner äro kvar, — de flesta känna vi blott genom titlarna:
Den blå riddaren, Riddaren av den brinnande klippan o. s. v.
— men de voro tydligen mycket populära icke blott på
hovteatern, utan också på den folkliga scenen, och det är
huvudsakligen från dem, som storhetsperiodens romantiska
lustspel utgått trots den skarpa kritik, för vilken dessa
romandramer utsattes av Sidney, vilken särskilt förlöjligade deras
fullständiga ringaktning för tidens och rummets enhet.
Den andra gruppen utgjordes av mytologiska festspel.
Dessa återgå till medeltiden, under vilken man vid vissa
fester anordnade processioner, ofta av allegoriska väsen, vilka
ibland föredrogo en versifierad hyllningsdikt. Under Henrik
VIII:s tid började dessa “upptåg“, “pageantes“, att bliva något
mera dramatiska och kallades då “masques“. En dylik
“mask“, uppträdandet av Världens nio hjältar, har Shakspere
inlagt i Kärt besvär förgäves. Men denna är mera en
procession, och även Sidney’s Lady of May är blott en
dramatiserad hyllningsdikt till drottningen, delvis i
anslutning till Theokritos’ herdedikter. Till verkliga dramer
utbildades maskerna först av John Lyly. För att karaktärisera
arten kan ett exempel vara nog. Till bot för ett brott har
Neptunus fordrat, att landets kyskaste och skönaste jungfru
skall överlämnas till honom. För att rädda sin dotter
Galathea förkläder Tityrus henne till gosse, och samma knep
hittar Melibœus på med sin dotter Phillida. Men så bliva
de unga flickorna kära i varandra, då var och en tror, att
den andra är en yngling, och konflikten löses blott
därigenom, att Venus förvandlar en av dem till man. Bakom de
mytologiska gestalterna dölja sig emellertid personligheter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
