499 (Allmän litteraturhistoria / 3. Renässansen)

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Englands litteratur - Den Elisabethska tiden - Det engelska dramat före Marlowe - Teaterförhållandena på Elisabeths tid

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

från samtiden, och de gåtor, dessa dunkla hänsyftningar
erbjödo, bidrogo naturligtvis till styckenas popularitet, ännu
mera kanske dock det euphuistiska språket, som här så
tillvida har betydelse, som Lyly därigenom lade grunden till
den dramatiska prosan; folkteaterns dramer voro ju på en
otymplig knittelvers, det lärda dramat på blankvers. För de
följande blev naturligtvis uppgiften att förvandla denna
affekterade samtalsprosa till naturlig, och att detta endast med
svårighet lyckades, framgår av Shakspere’s äldsta stycken
med dess misslyckade ordrytterier och konstlade vändningar.

Sådan var nu det engelska dramats ställning vid
1580-talets början. Det stora genombrott, som då skedde,
betingades väl framför allt av den nya klass av författare, som
då framträdde, men även av yttre skäl.

TEATERFÖRHÅLLANDENA PÅ ELISABETHS TID

Det senare medeltidsdramat uppfördes i England liksom i
Frankrike av borgerliga gillen, och dessa fortsatte sin
verksamhet långt in på 1500-talet. Men därjämte funnos också
i England joglearer, vilka då och då även uppförde farser.
Med den stegrade pauperismen under Henrik VIII ökades
antalet av dylika lösdrivare högst betydligt — ty såsom
vagabonder betraktades dessa skådespelare långt fram i
tiden. En förordning av 1545 talar om “rövare, lösdrivare,
herrelösa män, offentliga skådespelare och illasinnade
personer“, och i en annan talas om “fäktare, björnförevisare,
offentliga skådespelare och menestreler“. För att få laga
skydd måste de uppträda såsom tjänare hos någon hög herre,
i följd härav sammanslöto de sig till sällskap på fem, sex,
stundom flera personer, och dessa band kallade sig nu med
vederbörligt tillstånd lorden av Leicester’s, lorden av
Worcester’s o. s. v. tjänare. Kort efter århundradets mitt voro
de ytterst talrika, i hela England bortåt en femtio olika
teaterband, och enligt en trovärdig uppgift funnos ända till
två hundra skådespelare blott i London och dess omnejd.
Alla förde de en mer eller mindre ambulatorisk tillvaro och
vandrade från stad till stad, var och en med sitt
kostymbylte på ryggen. Ty några andra teaterrekvisita behövdes
icke. När de kommo till någon stad, spelade de antingen i en

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Mon Apr 1 18:46:15 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/allmlihi/3/0521.html

		Allmän litteraturhistoria / 3. Renässansen / 499 (1919-1926) Author: Henrik Schück Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|