Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Englands litteratur - Den Elisabethska tiden - Teaterförhållandena på Elisabeths tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
theatres eller täckta salar uppfördes styckena vid en konstlad
belysning av lampor och takkronor; men någon fast, dylik
teater fanns icke förr än under Shakspere’s sista tid. I de
“offentliga“ teatrarna började föreställningarna därför
vanligen klockan två för att kunna vara avslutade före mörkrets
inbrott. Enligt uppgift räckte en dylik föreställning två
timmar eller något därutöver, vilket förefaller oss
svårförklarligt, då ett Shakspere-stycke i våra dagar tar betydligt
längre tid. Men till en del förklaras denna olikhet därav,
att några mellanakter icke förekommo och även voro
obehövliga, enär dekorationerna ej förändrades. Likaså är det
tydligt, att ett stycke vid uppförandet starkt förkortats, på
det att man skulle hinna slut, innan det blev mörkt. En
antydan om arten av dessa förkortningar hava vi i de
stenografiska uppteckningarna, där alla långa tal i regeln stympats.
Varje drama hade nästan undantagslöst fem akter, så vida de
över huvud hava någon aktindelning; längden var i varje fall, i
stort sett, densamma. Men efter det egentliga skådespelet följde
en s. k. jig eller en burlesk dans, som utfördes av truppens
komiker, vilken därvid vanligen sjöng någon lustig visa. Därpå
föllo alla skådespelarna på knä och bådo en bön för drottningen.
Programmet var mycket växlande, och ett stycke stod
sällan länge på repertoaren. Publiken ville ha nyheter, och
detta förklarar denna tids massproduktion av dramer. På
fem och ett halvt år inköpte blott en enda trupp, lord
amiralens, ej mindre än 158 stycken.
Av publiken har man i litteraturhistoriska arbeten givit
en mycket mörk bild; den skulle hava bestått av Londons
värsta drägg, särskilt av lättfärdiga kvinnor och deras älskare,
och livet på dessa teatrar hade därför i sedligt avseende
varit ytterst upprörande. Men häremot strider för det första
det engelska dramats hela karaktär; trots alla plumpheter är
det strängt sedligt, och det vill synas, som om man tagit
ett allt för starkt intryck av de rasande stridsskrifter, som
på 1570-talet av puritanerna riktades mot teatrarna. Dessa
tyckas väl hava innehållit en god del sanning, ehuru
synpunkten är bornerat bigott och överdriften tydlig. Men på
1580-talet och senare synas förhållandena betydligt hava
förbättrats. Majoriteten av publiken utgjordes tydligen av
medelklassen, av borgare och borgarhustrur, samt av unga,
nöjeslystna ädlingar. Men väl förekommo fortfarande flera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
