Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Englands litteratur - Den Elisabethska tiden - Teaterförhållandena på Elisabeths tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
oroselement. “Gården“, den öppna platsen framför
skådebanan, befolkades av lärgossar, sjömän och dylikt folk, och
mellan dessa och “snobbarna“ kunde stundom ganska livliga
meningsbyten förekomma. Dessa snobbar togo ofta sin plats
på själva scenen, men i England tyckes detta bruk hava
uppkommit först med 1600-talets början.
De öppna teatrarna voro ganska rymliga, och t. ex.
Fortune och Globe, vilkas utrymme kan beräknas, hade plats
för omkring 1,400 personer, således för något mer än
Operan i Stockholm. En “privat“, täckt teater som
Blackfriers rymde däremot ej mer än mellan 500 och 600.
Varifrån skådespelarne på 1560- och 1570-talet, före
Marlowe, fått sina dramer, vet man ej, men några verkliga
teaterskribenter tyckas ej hava funnits. I några fall kunde
väl skådespelarne själva koka hop ett stycke — åtminstone
säges detta i en av Greene’s romaner — men oftare skrevos
de väl av någon “clerk“, någon skolmästare eller någon
avsigkommen litteratör. Dessa dramer, av vilka blott ytterst
få bevarats och vilka man egentligen känner endast genom
titlarna, voro tydligen ganska underhaltiga, och en antydan
härom ligger redan däri, att de så hastigt och så radikalt
försvunno från scenen omedelbart efter Marlowe’s uppträdande.
Den stora revolutionen i dramats historia skedde vid mitten
av 1580-talet, då det uppstod en särskild klass av författare
för folkteatern, urspårade studenter med klassisk bildning
och poetisk talang. Skådespelarne, som nu fingo stycken,
som “drogo“ publiken vida mera än de gamla moraliteterna
och romandramerna, betalade dem ej illa; på 1590-talet var
sex pund det normala priset för ett femakts-skådespel, och
några andra skrevos i regeln icke. Oss förefaller ju detta
icke mycket, även om vi taga hänsyn till det sedan
1500-talet oerhört förändrade myntvärdet, ty vi tänka på våra
dagars författare, som producera blott ett drama vart eller
vart annat år. Men i Elisabeths England utvecklades samma
massproduktion som i Lopes Spanien. En författare som
Heywood skrev över 200 dramer, på ett enda år, 1598,
författade Dekker tretton dramer, Drayton sjutton, Chettle
aderton o. s. v. Och då var ju sex pund icke så litet.
Något litterärt värde tillmätte man ej dessa stycken. Var
det bråttom, slogo sig en fyra eller fem författare hop om
ett drama, och sedan man sålt det till truppen, hade man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
