Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senrenässansen - Englands litteratur - Den Elisabethska tiden - Marlowe och hans efterföljare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och livlös. Marlowe’s däremot är snarast en fullkomligt fri
rytm, där jamber, trokeer och spondeer blandas om varandra,
en mellanform mellan vers och prosa, som ypperligt lämpade
sig för det nya realistiska dramat och som kunde stiga till
det våldsammaste patos, klinga såsom den skäraste lyrik och
sänka sig ned till vardagslivets prosa. Den insnöres icke
av något rim, blir aldrig stel och högtidlig såsom den franska
alexandrinen, utan bibehåller städse frihet och natur.
Samtiden uppfattade ock den nyhet, som låg häri. På
folkteatern var blankversen något nytt, ett lån från det
lärda universitetsdramat. Först försökte man att opponera
sig mot reformen, men klandret tystnade mycket hastigt,
hans vedersakare övergingo själva till blankversen, och när
de gamla dramerna skrevos om, skrevos de om på blankvers.
Här hade han således skapat den form, som det engelska
dramat sedan allt framgent bibehöll och som för detta var
lika naturligt som alexandrinen för det franska, de lyriska
versmåtten för det spanska.
I några andra punkter ackomoderade han sig däremot
efter folkskådebanans smak och möjligheter. Kören bortföll.
Den hade aldrig intresserat ens de lärde, och på folkteatrarna
hade man ej heller råd att sätta upp några körer. Lika
litet tog han hänsyn till läran om de tre enheterna, som
på 1580-talet blivit populär också i England och ivrigt
förfäktats av Sidney. Men i alla dessa fall berodde hans
anslutning eller opposition nog ej på någon småklok hänsyn
till publikens smak eller det praktiskt lämpliga. Ty
Marlowe’s drama är framför allt ett uttryck för hans egen
sjudande personlighet, och det är denna, som i olika skiftningar
kommer fram i de gestalter, han skapat. Hans drama är
därför subjektivt mera än de flesta andra diktverk. Hjältarna
i hans dramer — och det är blott för den allt behärskande
huvudpersonen, som han intresserar sig, under det att de
andra blott äro till för dennes skull — hjältarna i hans
dramer äro alla renässansens äkta ättlingar och fyllas av
dess intensiva livsbegär. Alla äro de övermänniskor, alla
hava de Marlowe’s eget glödande hat mot kristendomen,
och stolt utmana de gudavärlden. Djärvt sätta de sig över
moralen och hävda den kraftfulla, begåvade individens rätt.
Men, säger den snillrike engelske litteraturhistorikern Symonds,
det djupaste grunddraget hos Marlowe är lidelsen att nå det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
